...skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Men i stället väljer jag att lägga mina tankar och ord på vår vän Ibrahim som i och för sig inte befinner sig i Kairo men har sin familj i Alexandira och mer än en vän i Kairo.

Själv har han valt att stanna i Sharm El Sheik och arbeta vidare. Vi ringer honom ofta och hör hur allt är, om han behöver hjälp med pengar eller andra saker som för oss är småpotatis.

Ibrahim har blivit en kär vän som vi älskar innerligt och som vi försöker åka till en gång om året. Då njuter vi av hur vackert, fantastiskt och givmilt Egypten är. Vi snorklar, dricker gott, äter gott, åker motorcykel i Sinaiöknen, sitter på barer högt upp på terasstaken i Sharm och njuter av myllret av människor, musik, vattenpiporna och alla intryck som slår oss med häpad och värme.

När alla pusselbitar har fallit på plats för Ibrahim och tiden finns har vi lovat honom att han ska få komma och se vårt vackra Sverige, något han längtar efter.

Egypten har blivit ett smultronställe på jorden för oss. Stefan som av olika anledningar inte har sett så mycket av vår fantastiska jord är helt frälst. Jag har hunnit resa genom många länder och en del har jag varit i mer än två gånger. Mitt andra hem var i många år Italien och Toscana. Dit reste jag och barnens pappa många gånger om året till vårt lilla hus på olivodlingen med utsikt över ön Elba och milsvis med olivträd, solrosor och vackert hav. Och säkert är det så att det kommer att införskaffas ett litet hus där i framtiden.

Men oavsett vilket, oavsett hur mycket jag älskar Italien, Grekland, Schweitz, Österrike, Malta, Filippinerna och allt vad det är så har Egypten kommit att betyda så otroligt mycket. Där firade jag min 30 års dag, Stefan och jag förlovade oss, Stora sonen fick äntligen åka på en utlandsresa något han inte var första val till att göra i sitt tidigare liv, vi mötte Ibrahim, vi fick uppleva den magiska staden Kairo och en del av vad den har att erbjuda.

Det är med sorg vi ser hur Kairo idag står i brand, hur invånarna har det och framförallt, det som är närmst, hur ont det gör i Ibrahim som är en del av just det som vi bara kan följa i media.

Åhhh mitt hjärta bultar lite extra idag.

I eftermiddags fick jag veta att Z var inne på KK i Lund och var öppen 2 cm. I natt ligger hon inne så de har lite koll på henne och tvillingarna. Detta betyder alltså att det inte är långt kvar nu. Snart, mycket snart ska jag få möte de älskade liven. Barnen som är en del av min själssyster och min själssbror. Jag kan inte vara lyckligare nu!

I helgen tänker jag att det är dags att åka till Hansa i Malmö och shoppa till de små liven och deras föräldrar.

Och dessutom, mitt i glädjeyran så kom biljetterna till The Wall idag. Och jag kan nu konstatera att män på 40 år kan hoppa upp och ner, falxa med armarna, ha ett enormt leende på läpparna och låta  hiiiiiiiiiiiiiiiiiiii samtidigt som de gör allt ovan nämnda!

Tänk, snart är Z sexbarnsmamma och jag har snart ytterligare två stjärnbarn i min stjärnfamilj.

Idag beställde jag dem, de efterlängtade biljetterna till Roger Waters, The Wall.

Det är magiskt, stort, historiskt och fantastiskt att få uppleva detta. Jag har alltid uppskattat Pink Floyd och lyssnat på dem sedan jag var ganska liten. Men Stefan älskar just Pink Floyd och för honom är det musik som har betytt mycket för honom genom hela livet. Glädje och sorg. Nu ska ha äntligen få uppleva det han har drömt om sedan han fick höra talas om att Roger Waters skulle sätta upp The Wall. Nu behöver han inte drömma sig längre bort än till den 4 maj, då infinner vi oss i Globen och ska avnjuta ett stycke fantastisk musik tillsammans, och ännu större, ett stycke historia.

Idag kom ju skitungarna hem, Sessan var på disco på skolan och Stefan hämtade hem en sockerstinn, lycklig flicka som hade dansat med sin kärlek hela kvällen, ja förutom när hon hade ätit godis då vill säga.

Lillprinsen hade en mysig kväll med mig och Stefan. Han fick också mysa med lite godis trots att det inte är lördag. Och så ville han se Alice i underlandet i min och Stefans säng på min bärbara. Så där låg han och njöt tills det var dags att sova och Stefan stoppade om honom.

Jag är en lycklig kvinna och mina älsklingar är en stor del i den lyckan. Tack!

Stefan!

Det är magiskt att se ditt ansikte som mest hela tiden går omkring och ler sedan du insåg att biljetterna är beställda. Du är värd det bästa!

..för då är det något som inte stämmer, eller?

Jag visste i och för sig sedan tidigare att det finns en liten klick individer på vår jord som inte har kommit så långt på sin inre resa. Den lilla klicken som retar sig på när det går bra för andra, som letar fel och som anser att om det nu är så bra, varför gör man inte mer då? Ska man ha allt serverat på ett silverfat?!?

Jag lever ett liv tillsammans med mitt livs kärlek och har hittils inga tunga ok att bära. Vi bor i ett vackert hus som är löjligt billigt att bo i, under 1000 kr i "hyra" är det inte många som har idag. Jag läser till lärare, en dröm som går i uppfyllelse, Stefan är snart internationell svetsare, barnen är friska och mår bra, ekonomin är bra, vi unnar oss resor, fester, middagar ute och skämmer bort barnen en smula. Samtidigt skänker vi en del av det vi har till välgörenhet...några exempel är Aluma, Bris, Rädda Barnen och Barncancerfonden. Vi tränar två gånger i veckan, något vi unnar oss både ekonomiskt och tidsmässigt. Vi kör en relativt ny bil, planerar att lägga om taket och måla huset i år och ska anordna mer än en fest här hemma för det finns mycket att fira det här året.

Nu är det inte så att vi har allt detta och inte har fötterna på jorden. Tvärtom vill jag påstå. Vi unnar oss allt detta för att vi kan. Jag tillhör kategorin som inte köper något jag inte har råd med. Att ta ett sms lån eller liknande ligger på inget vis i min värld. Men pengar ger en viss frihet och den använder vi oss av när vi känner för det. Men vi är lika nära jorden som alla andra och har i stunder sorger att bära och tuffare dagar än andra. Men när livet ler mot en så här är det så mycket lättare att hantera allt det där än om man saknar resurser och inre frid.

Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag att jag får leva det här livet. Jag tar det aldrig för givet och skulle jag bli av med mina ekonomiska tillgångar, få bo i ett annat hus, köra en gammal bil och inte ha råd att skämma bort ungarna, då skulle jag vara lika lycklig som idag, för jag lever med den underbraste mannen på jorden och har två underbara barn vid min sida.

Men här och nu tänker jag fortsätta leva utan att skämmas och inse att Jantelagen är något väldigt svenskt. Kanske därför jag trivdes så bra i mitt och mitt ex hus i Toscana, där bara är man. Kanske borde skaffa ett sommarhus där igen.....Allt har sin tid...och min tid är nu må jag säga!!

Jag är löjligt lycklig just nu, nästan så där så det gör ont i hjärtat av glädje.

Minns i ruset av lycka den lyckligaste dagen i mitt liv, dagen då jag blev fru Bodström.

Tack älskling för att du är den du är och för att du är en underbar vän, partner, make, pappa, bonuspappa, passionerad älskare, händig, varm och intensiv.

Älskar att våra olikheter blir våra likheter!

....som kan ta tid att lära sig behärska har jag lärt mig.

Jag har fortfarande en smula svårt att behärska just detta även om det går framåt. Det handlar inte om att jag inte kan göra ingenting för just den biten i livet har jag lärt mig att njuta av och använda mig av en stund varje dag.

Rastlös var jag länge i livet men sedan jag bröt upp och började leva mitt liv tillsammans med Stefan har det försvunnit. Kanske just för att mitt liv och min vardag är meningsfull på ett annat vis och innehåller så mycket mer än tidigare. Samtidigt har mitt tidigare liv gjort att jag är den jag är idag. Utan min historia vore jag inte den jag är idag. Och just därför, eller tack vare så kan jag ha tråkigt och njuta av det.

När jag samlar ihop mina tankar och min själ är jag tacksam över att jag är där jag är i mitt liv. Att livet inte längre är tungt att leva. Jag har så klart som alla andra dagar som är mindre lätta att möta. Men tack och lov är jag förskonad från tunga bördor. Jag lever ett inspirerande liv med en man som älskar mig, ett hus som är färdigrenoverat och vackert, jag har två vackra och friska barn, en fin relation med deras pappa, en liten men fin släkt, underbara vänner, träning som jag älskar, en otroligt spännade och givande lärarutbildning som jag är mitt uppe i, en kropp som njuter av att leva och som är mer än 70 kilo lättare än för mindre än två år sedan, en trygg och bra ekonomisk situation och en man som snart är färdig internationell svetsare.

Det som i stunder tynger mig är att min mormor för varje dag som går blir sämre och sämre och att Stefan ska behöva sakna sina barn och samtidigt lägga det bakom sig. Samtidigt är vi glada över att fina stora sonen funnit sin väg, om än uppe i Uppsala. Men vi vet att han har det bra.

Vi är glada över att stora dottern har fått en egen lägenhet och skapar sin egen familj.

Vi väljer alla våra vägar i livet och det är så det ska vara, det är tjusningen med livet....att det är föränderligt och vackert.

Nu ska fru Bodström sova en smula. Förkylning, tuff träning i veckan och vedstaplande idag tog liksom ut sin rätt.

Godnatt gott folk.

Så är det alldeles snart en ny vecka och för min del innebär det redovining tillsammans med fina kurskamraten A som jag för övrigt funnit en fin vän i. Vi ska knåpa på det sista imorgon innan det är dax på tisdag. Spännande, kul och annorlunda tänker vi att det ska vara och bli.

Gårdagen spenderades i Lund hos älskade Z och A och givetivs de fyra stjärnbarnen och den stoooooora gravida magen som vi misstänker kommer minska ganska snart. Det var ljuvligt att ha våra två busfrö med oss in till familjen som vi älskar så. Det blev mycket bus för alla sex ungarna och ljudnivån var i stunder löjligt hög och då tackade vi den lyckliga stjärnan att de bor i en lägenhet med två våningar.

Idag har vi slöat, ungarna har lekt med hundarna, vi var hos barnens pappa en runda och fixade lite och sen har det varit avkoppling för hela slanten och vi tackas vår stjärna att barnen har slutat vara morgonpigga och att vi nu för tiden äter frukost vid tio tiden. Ja jag för min del tar ju min shake och tittar fint på när de äter den goda frullen. Men det kan det vara värt. Dag 10 idag och ytterligare 5 kilo är borta.

Nu ska fru Bodström sova, men innan det ska jag börja läsa i Björn Ranelids senaste verk.

Tjillevippen!

...och ett tag där funderade jag lite över varför jag har valt att träna i en klubb där det tävlas och fyspassen innan sparringen är på en nivå som bör kallas näst intill elit. Men när kroppen insåg att det är just det här vi älskar, jag och min kropp, tempo, puls, hårda slag, frontkickar, sidekickar och allt vad det är. Och alla fina klubbkamrater, då vaknade vi till ur vinterdvalan och fick energi.

Att träna tillsammans med Stefan är givande. Han vet hur mycket jag klarar och när orken tryter får han mig att fortsätta lite till. Han vet att jag trivs när han sparkar hårt på mina mittsar och i sparringen på mig. Jag vet att jag kan köra på i fullt tempo med honom och det är underbart.

Idag fick jag emellanåt stå åt sidan ett par minuter när han och tränaren hjälpte ett par nybörjare....intressant att se. Dels hur de kämpar och hur gärna de vill. Men framförallt att tränaren använder sig av Stefan som är enormt duktig i kickboxning.

Väl hemma i lilla huset på landet tände vi en brasa och såg den vackra filmen " För kärleken" Fin, vacker, berörande och sevärd.

Nu däremot ska vi sova. Imorgon väntar skola för oss båda och på kvällen ska älsklingarna hämtas hem.

På lördag blir det en tur till Lund och älskade stjärnfamiljen och mys med ungar, bästa vänner och klappa på vackra magen.

Det ska lagas mat och annat gott. Själv tittar jag på och bäljar mitt vatten. Ibland hatar jag att jag är så in i norden målmedveten och disciplinerad och inte tar ett enda snedsteg i min diet. Samtidgt vet jag att det har gjort att jag på mindre än två år har gått ner 70 kilo, att jag har kommit så här långt i livet och att det jag vill ska ske med mitt och min familjs liv alltid blir av. Kanske inte direkt men jag vet alltid hur man jobbar sig till det man vill ha. Det är ganska enkelt i det svåra...det man vill kan man och det man kan vill man.

Puss och godnatt!