Måndagmorgon, det kunde varit segt med tanke på att Stefan och vår lillkille skulle åka iväg redan kl 6 idag. Dessutom insåg jag igår att jag snällt får stanna hemma idag med en lite snuvig flicka. Vilket innebär att jag missade en föreläsning, men det är världsligt. För när jag vaknade lite efter fem idag hörde jag det, det mest fantastiska ljud man kan höra. Speciellt efter en vinter som den som varit. Trädgården var full av småfåglar som sjöng för oss. Och det är inte längre alldeles svart utanför vårt sovrumsfönster. Som alla andra dagar vaknade jag i Stefans famn. Det är mysigt där, med näsan mot hans bröst, våra ben nästan ihopflätade och de varma orden när vi inser att det är en ny dag.

Unnade mig att sova en liten stund till när jag hade fixat matlådan till Stefan och pussat mina favortikillar hejdå. När söta sessan tassade in och la sig intill mig en stund kvittrade de små liven i trädgården fortfarande. Kanske är de extra lyckliga över att vi har sågat ner fyra stora träd, av det fått ved till hela nästa vinter och igår fick hjälpa att ta bort det sista riset efter trädfällningen. Trädgården fullkomligt badar i sol och vem blir inte lycklig över det.

Hur som helst, sessan och jag hoppade i våra jackor och tog ut tibbarna på promenad på åkern. Väl hemma konstaterade vi att det är mysigt att ha Farbror D här hos oss igen. Det har varit en mysig helg och ungarna är så lyckliga när han är här. Det är mycket gos och mys de tre emellan.

Nu ska jag ta tag i psykologiböckerna och inte jämra mig över att jag missade skolan idag utan istället fick en mysig och årets första vårdag tillsammans med sessan.

....möts någonstans mitt i livet och inser att allt som var innan var en väg och en längtan efter just varandra då står tiden stilla.

Just så var det när vi mötte varandra. Vi insåg att livet inte var det som varit utan det som låg framför oss.

Idag, tre år senare är vi fortfarande lika förälskade och passionerade. Vi lever helt enkelt ett enkelt, skönt och passionerat liv. Vi älskar och grälar med samma intensitet. Att ha funnit ro i livet där gräl inte är en något som tar massor av tid av en raltion är förlösande. Men när det väl händer är det med samma kärlek och passion och det slutar lik förbaskat med att vi är i varandras famn och ofta älskandes. Det var något ingen av oss visste fanns i våra tidigare liv. Idag är vi lyckliga och har hittat hem.

Och här hemma, här i det innersta rummet längtar vi nu tillsammans efter våren som verkar ta god tid på sig i år. Vi längtar efter de sköna morgonstunderna på altanen med vårt kaffe. De sköna dagarna i Knäbäckshusen med barnen, kvällarna i trädgården med grillat, gott vin, tystnad, skön musik, goda vänner, bara vi två, skrattande och lyckliga ungar, stunderna när vi älskar på gräsmattan med bara himlen som åskådare.

Allt det där lilla, det längtar vi efter lite extra just nu.

Det är just de små sakerna i livet som för oss är det stora. Sen är det lite större ren bonus. Som Pink Floyd konserten i Globen i maj, att Stefan närmar sig slutet av sin svetsutbildning och snart är internationell svetsare, att han dessutom har fått ett finfint extraknäck, att jag hittils bara har bra betyg på lärarutbildningen, att vi har mer än en spännande resa till värmen framför oss. Allt det där är i det hela ganska ointressant och oviktigt om vi inte har allt det där lilla i livet. Utan det lilla vore livet färglöst och trist.

Lägger in en liten länk, med låt som Stefan ofta sjunger eller spelar för mig då han tycker att den handlar om mig och vår kärlek.

Att videon dessutom är från en av våra favoritfilmer gör inte saken tråkigare. Och ja, det är ganska mysigt att njuta av Stefan när han sjunger den för mig...då får lilla frun gåshud och gråter en smula av lycka.

Kan fru Bodström vara annat än en lycklig fru Bodström? Tror inte det!

....är både befriande och skönt.

Jag tillhör kategorin av föräldrar som gärna hittar på en del aktiviteter med barnen och myser lite extra. Men lika gärna får de ha tråkigt, försöka använda den "tråkiga" tiden till något så enkelt som att bara vara.

De senaste dagarna i fru Bodströms liv har handlat en del om att göra just ingenting samtidigt som jag i stunder gör massvis med saker. Eller snarare, jag pluggar massvis inför tentan den 28 mars. Det plöjs böcker om barndomspsykologi, relationer och annat spännande. Många timmar tillbringar jag på högskolans fantastiska bibliotek, mitt andra hem. Nästan alltid uppkrupen i en av de sköna fåtöljerna i tysta hörnan.

När det inte är näsan-i-boken-stund-och-låt-mig-vara så är det lite vedstapling tillsammans med kära maken. Det blir mycket ved på fyra gigantiska träd har jag insett.

Lägger upp ett par bilder. En på myshörnan på biblioteket, ett på fina presenten jag fick av kära vännen Fredrik när han bjöd mig på te på Barista häromdagen och en bild tagen av sessan som hon tog när vi sågs en snabbis idag....en suddig, lite vind bild som skulle innehålla både mig och hennes lillebror....det gick så där.

Nu ska jag boka boende till vårt besök i hufvudstaden när vi ska se Pink Floyd och träffa delar av familjen Bodström. Och så ska det kikas på resor. Sommarjobbet är klart och nu är det lättare att veta när vi kan åka iväg....ska vi ta Egypten i sommar eller i vinter. Kanske en tur till Grekland månne....

Livet är finfint.

Vilken lycka, vilken fantastiskt lycka.

Jag skulle kunna skriva om att det idag är 25 år sedan Olof Palme blev skjuten till döds. Det väljer jag att enbart nämna. Jag minns dock exakt var jag befann mig när nyheten slog Sverige. Då var jag sju år och Olof Palme var en person jag mycket väl kände och kände tll. Med en farfar som var aktiv i Socialdemokraterna och som var god vän med just Olof Palme så blev det lite mer påtagligt och tungt, även för en liten flicka.

Men nu väljer jag att göra som med allt annat i mitt liv, se framåt. Och idag föddes de äntligen, de älskade trollungarna. Z har blivit sexbarnsmamma och A har fått sina första barn. Vi är så lyckliga här hemma.

Det är nästan så det hoppar lite extra i livmodern idag :D

Idag är det dessutom barnens pappas födelsedag, 50 år hej och hå.

Och stora dotterns mamma fyller också år. Mycket på en dag må jag säga.

Själv ska jag plugga en smula och fortsätta plocka lite i all ved som ligger på tomten. Med fyra gigantiska träd fällda i helgen har vi ved till två vintrar framåt. Vi hade en utbildad trädfällare och inte en sådan som Stefans mamma lurade på honom när han flyttade in med orden " han har gjort det många gånger"...och så la han en stor gren på grannens tak och förstörde ett par takpannor. Nu gifte sig herr Bodström med en kvinna som anlitar utbildat folk och anser att det är värt varenda krona. Och tjohej vad ljust det blev i trädgården och om jag blinkar riktigt fint kanske jag kan få mitt lusthus/drivhus i sommar.

Dagens bilder är ett litet axplock från kvällen i Malmö.

....som så många gånger förr. Det har blivit en del av vardagslyxen att vara gift med min fina Stefan.

Igår, efter en kväll full av tankar och en fortfarande trött fu Bodström så avslutades kvällen om än vackrare än vanligt.

Där och då tändes stearinljusen i sovrummet och ur högtalarna kom Sting. Kan en kvinna älskas och älskas med vackrare?

Det är svårt att inte somna lycklig med Stefan. En av våra tankar i livet som vi har hållt sen dag ett är att aldrig somna osams. Har vi bråkat eller gruffat ser vi till att reda ut det innan vi lägger oss. Och hittils har vi inte gått förbi det. Dessutom är det lika viktigt för oss båda att alltid sova tillsammans. I sitt förra liv sov Stefan tydligen mer på soffan än i sängen. Det är aldrig ett bra tecken. Vi har legat nakna och tätt intill sedan vår första natt och allt annat är otänkbart för oss båda. Stefan är min andra halva i livet, utan honom är det tomt och innehållslöst och oerhört kallt i sängen. Börjar han sova på soffan får vi nog gå i parterapi för då är det något som inte stämmer, när man inte vill dela natten med den man lever tillsammans med.

Om ett par timmar tar vi oss till Malmö för att checka in på Savoy. Det blir middag ute och om vi hittar en bra film en smula bio och annat gos.

Nu ska fru Bodström hoppa i duschen och packa lilla resväskan.

...har sina sidor. Men mest vill jag påstå att det är positivt.

Givetvis råkar även jag ut för inskränkta, rädda homofober då och då. Men jag är tack och lov så trygg i min läggning att jag ser hur svårt de har det de stackarna.

Jag har aldrig haft något behov av att varken hymla med eller prata vitt och brett om det. Mina vänner har alltid vetat och har det kommit på tal har jag inte låtit bli att prata om det för att jag varit rädd för eventuella reaktioner. Jag har ju dessutom hunnit leva med en kvinna, om än ett kort ögonblick.

När jag lämnade mitt äktenskap med barnens pappa visste jag inte vad som skulle hända i livet. Min tanke var inte att binda mig, och om och när det skulle ske visste jag inte om det var en man eller kvinna som skulle fånga mitt hjärta.

Nu visade det sig att jag och Stefan gått intill varandra de senaste tio åren utan att veta att vi var just vi. Och plötsligt en kall dag beställde jag en latte av honom och vi var där och då löjligt förälskade och inget kunde skilja oss åt.

Jag var från början tydlig med min sexuella läggning och berättade att det är helt omöjligt att inte vilja ha en kvinna i sitt liv om än bara lite nu och då. Och det optimala vore ju om vi kunde dela den känslan och lyckan. Och tjohopp vad lycklig jag blev. Mannen i mitt liv blev lycklig och sken som en sol. Idag är det en viktig del i vårt liv. Vi hymlar inte med att vi har en kvinna som vi träffar lite nu och då. Livet är för kort för att inte njutas av fullt ut. Och jag är tacksam att jag mött en man som accepterar mig fullt ut och som dessutom njuter av två kvinnor. Kan jag ha det bättre?

Stefan!

Tack fina underbara Du!

Tack för att du från dag ett visade mig vad sann och passionerad kärlek är.

Utan dig är livet oerhört färglöst.

Älskar dig, alltid.

Din Fiddeli.

....att visa upp den trötta och glåmiga sanningen :)

Dagens bild visar hur in i helvete trött man kan se ut med 40 graders feber och en näsa som lever ett eget liv.

Desutom konstaterar jag att jag inser att män som bär skjortor med Hawaii motiv ser oerhört löjliga ut. Speciellt om de är lite lönnfeta, bleka och inte är på en strand i Västindien. Det var bara en av alla observationer jag gjort de senaste dagarna. Hurra att jag är gift med en man som gärna bär skjorta och slips och snygga jeans...för att inte tala om hur fin hans rumpa är i ett par Diesel jeans.

Åhhh kom hem snart älskling så jag får känna och smaka lite på din vackra rumpa. Tsss....man blir aldrig sååå sjuk kära vänner, NEVER!

Ja det är i och för sig ytterligare en sak som min hjärna jobbar med....Sessan ringde för en stund sedan och önskar sig en häst. En häst?! Här och nu liksom. Var fals ska vi ställa den? Vi har ju pratat med barnen om att köpa en liten gård men inte hittat den rätta. Och så vill hon ha en häst nu liksom. Hon har kollat upp att man kan hyra stallplats. Flickebarnet är SJU år. Åhh jag inser att jag måste prata häst med Stefan och hennes pappa. Tack och lov att jag inte är själv i de här frågorna. Men visst, det kunde ju vara kul med en häst...eller två kanske. Stefan vill ju också ha häst....åhh arma mig. Jag som sitter och ska boka en resa till varmare länder....nu ska jag tänka på häst också...och min tenta och min feber och övernattningen på Savoy i malmö på fredag.

Mitt i livet är ett underbart ställe att vara på.

Ars amandi

Nu är det inte så att jag har gjort många knop idag. Är orkeslös, matt, hes, ont i halsen, feber och allt vad det nu är. Men jag pysslade lite och kom på att vårt konto för levande ljus är löjligt högt. Men det är så mysigt och ett måste på kvällen. Det är magiskt med brasan som värmer och låter och alla ljus....

Så det blir lite bilder som ett sista inlägg idag. Har testat kameran i nya mobilen och jag är nöjd må jag säga.