...och löjligt förkyld. Hög feber, ett rivjärn som har flyttat in i min arma hals och ett huvud som bankar.

Utan älskade Stefan hade jag nog tyckt lite synd om mig själv faktiskt. Han passar upp mig, kokar te, kommer med Ipren, pussar på mig, bäddar om mig och viskar vackra ord i mitt öra. Och framförallt, eldar lite extra i kaminen.

Idag är jag solo hemma. Stefan är i skolan, barnen är hos sin pappa hela veckan och jag ska försöka kurera mig OCH plugga lite idag. Ska på något mirakulöst vis läsa ut boken om Sterns teorier och boken om barndomspsykologi så jag kan asa mig till skolan imorgon.

Jag ska INTE, har jag fått veta, städa. Haha, ja jag vet det behövs inte eftersom jag gör det varje dag. Jag älskar att städa och pyssla ju. Dammar, dammsuger och torkar golven varje dag. Så det är ju inte så att det på något vis hinner bli smutsigt eller ens en smula dammigt här hemma. Men det är meditativt att städa, och så har jag städförbud idag!!!! Just i det avseendet är han elak min make :D

Så OM jag nu ska låta bli att städa och inte bara plugga hela dagen så får jag väl hitta på något annat kreativt. Kanske sätter jag mig och skissar på nya uteplatsen som ska byggas nu i vår, vilken färg jag vill ha på huset som ska målas detta året och vilka rosor jag ska plantera intill min Lavendel...även om jag vet att det lutar åt den enkla men vackra Ingrid Bergman. Detta måste jag ju få lov att göra idag, det kan jag ju dessutom göra här i soffan. Smart drag av maken at koppla den stationära datorn till den stora tv-skärmen så jag kan ligga här i soffan, se lite på tv/film och däremellan surfa och om jag vill spela lite x-box. Och dessutom, ta de tre till fyra stegen det är till kaminen och lägga på lite ny skön björkved lite nu och då.

Igår fick jag för övrigt träffa en av Stefans vänner sen många år tillbaka. En fantastisk man och musiker som arbetar som trubadur, är gift med en oerhört trevlig man som arbetar som konstnär och gör de mest fantastiska målningar.

Stefan och vännen P insåg att de idag bor ett par mil ifrån varandra så vi tog tag i det igår och var där på mysig söndagsfika. Massor av skrönor fick jag ta del av. Och jag trivdes så tillsammans med både P och hans fina man S.

Snart ses vi igen och det är en gåva att ha fått lära känna så många av Stefans vänner som han haft med sig i livet.

På tal om fika hemma hos P. Jag tittade som vanligt på när det fikades och igår var det hembakade chokladkakor.....men skam den som ger sig. Idag är det dag 46 på mitt sista race med sopporna. På fredag ska jag göra mitt första och enda undantag. När vi checkar in på hotell Savoy i malmö så har jag ett dygn av mat, dryck och kulturupplevelser framför mig för att på lördagen köra vidare igen.

Nu är 80 kilo av mig borta sedan starten för snart två år sedan. De sista kilona är sega må jag säga. Tack och lov för träningen som gör det hela enklare. Jag är nöjd vil jag påstå. Man kan allt man vill.

Nu, dagens låt.....en vacker låt av en artist som betyder mycket för oss.

När jag för första gången fick bli ett med Stefan spelade han den här för mig/oss. Och sen dess har det liksom bara rullat på. Livet är vackert och romantiskt och jag är tacksam in i märgen för att jag får leva detta livet.

Ett och ett blir två......men kan också blir tre ;) Vägen dit är vacker må jag säga!

Fredag, ännu en fredag! Den här fredagen innebär att skitungarna åker till sin pappa. I och för sig ses vi en kort stund imorgon, men det är ändå fredag.

Samtidigt lägger det sig ett skönt lugn här hemma när de är hos sin pappa och vi njuter av vår "lediga" vecka. Det är många som tycker att det är hemskt att jag kan säga så, att jag tycker de veckorna är sköna och då gör vi precis vad vi vill här hemma. Ibland hörs vi på telefon under veckan, andra veckor inte alls. Herregud, barnen har det jättebra hos sin pappa.

En dag är barnen stora och ska flytta hemifrån, navelsträngen klipps vid förlossningen, inte när de är tjugo år.

Mina barn har växt upp till trygga och harmoniska barn som anpassar sig på ett sunt vis till de situationer i livet som dyker upp.

I tisdags var vi på utvecklingssamtal angående sessan, jag Stefan och hennes pappa. Ännu ett samtal med idel fina ord. En klok, allmänbildad, snäll och omtänksam flicka. Vi är glada över att hon har ett bra stöd på skolan i fråga om att hon är så långt fram. Hon slipper sitta och vänta in klasskamraterna och har istället gått över och vidare till böckerna de i tredje klass använder.

När även de blir lite för lätta är hon en hjälpsam kompis.

Vi är givetvis stolta över vår fina flicka.

Lillebror i huset myser fortfarnade på dagis fram till i augusti då han börjar skolan. Och varje dag med honom innebär massvis med tokigheter och ordbajseri. Och bäst i världen just nu är Stefan som är hans bästa kompis och buspartner.

Annars är det mycket snoriga näsor just nu, varvat med romantik.

Sessan frågade nyfiket häromdagen : är alla mammor och pappor så kära som ni är i varandra och pussas och kramas de alltid så mycket som ni gör?

Ja inte vet jag, men man hoppas ju det. Att glöden finns där hela tiden och att relationen är passionerad och intensiv. Idag kan jag inte tänka mig ett annat sätt att leva. Och jag är glad att barnen växer upp med föräldrar som rör varandra mycket och ofta och där kärlek är en av de största och viktigaste ingredienserna i livet.

Nu ska fru Bodström elda lite i kaminen och undra lite över när i helvete våren tänker komma. Jag har köpt en ny skinnjacka och den vill jag börja använda NU!

Ännu en helg är över, den här en mysig sådan tillsammans med busungarna.

Tempot har varit helt i min smak, lugna gatan. Vi har rensat lådor och garage. Varit på tippen ett par vändor, kastat pryttlar i köket, en och annan Gröna Anna tallrik som jag tröttnat på och ett par hiskeliga tallrikar från Fyrklövern.

Sessan har fått en dator på sitt rum och är lycklig som bara hon kan vara. Så där sitter hon lite nu och då och lyssnar på musik, surfar, spelar spel och gör en och annan läxa, vår kloka sessa.

Prinsen har haft en helg som har tillbringats både här hemma hos oss och en stund hos sin pappa när vi åkte till min mormor i malmö tillsammans med sessan.

Lördagen bjöd på Melodifestivalen och då hade vi barnens pappa på besök.

Idag, när barnen var lämnade och dagens sysslor avklarade åkte vi till Stefans pappas grav och tände ett ljus för att lite extra hedra hans minne, dagen då han lämnade jorden. Dagen som alltid kommer att innebära kärlek på Alla hjärtans dag och ljus på graven. Sorg möter kärlek på ett vackert vis.

Och på tal om hjärtedagen så hade båda barnen gjort fina kort till oss idag.

Och innan sessan gick upp och skulle sova kramade hon om Stefan med orden: "du är den bästa extrapappan man kan ha"

Åhh vad blödiga vi blev då, herr och fru Bodström :D

Nu, lite film och sen....sova och kurera mitt ledsna hjärta som tänker på min mormor massvis. Men samtidigt, njuta av vad dagen har givit mig!

Kärleken övervinner allt!

Ska man säga farväl? Vill man säga farväl? Hur vet man när det är dags att säga farväl? Inser man någonsin hur man säger farväl?

I går var Stefan och jag inne hos min älskade och nu, lilla mormor.

Där låg hon nerbäddad, liten, blek, sönderstuckna armar, ögonen som sakta sjunker längre och längre in.......När hon insåg att det var jag som kom och jag la mitt huvud på hennes bröst så visste vi så väl båda två och vi grät tillsammans en stund. Sen hade vi en mysig stund med mormor. Hon är helt klar och pratar om allt som varit genom livet. Men hon orkar inte så mycket. Rösten är svag, hon blir anfådd, och hon säger om och om igen att hon inte vill ligga som hon gör, som ett paket.

Hela tiden vi var hos henne satt jag tätt intill, klappade om henne, rättade filten, höll hennes hand och torkade de små tårarna som emellanåt rann ner på hennes kind. När jag insåg att hon inte orkade mer och det var tid att säga hejdå och berätta att vi kommer nästa vecka när hon har kommit till korttidsboendet så brast allt för både mig och min älskade, fina, underbara mormor Mimmi. Jag stod där som ett litet barn med mitt ansikte i hennes händer och grät, skakade, berättade att jag tänker på henne hela tiden och att jag kommer snart igen. När tårarna faller på mormors kinder och hon säger att jag alltid har varit hennes lilla tös och att hon alltid frågar min mamma hur det är med mig, då inser jag att vi vet att det snart är slut och att vi tillsammans sörjer det. Men i den sorgen vet vi båda att hon vill vidare så trots all sorg och alla tårar hon fäller så kan jag se i de kloka och vackra ögonen att hon har kommit till ro med insikten om att hon snart ska vidare. Snart ska hon få möta sitt förstfödda barn som dog i Leukemi när hon var ett år. En dotter som mormor födde väldigt ung. Ett barn hon har sörjt och längtat efter ett helt liv trots att hon har haft förmånen har se sina andra tre barn växa upp.

Snart älskade mormor får du frid.

Kanske kan jag finnan någon frid i att du lämnar mig kvar här på jorden.

Sorgen kommer antagligen äta upp mig inifrån men jag jobbar på att "förbereda mig". Jag vet vad som väntar, en tuff tid, en tid av smärta, tårar, minne, oro och längtan.

Jag har i sorgen mycket att tacka min mormor för. Min kloka älskade mormor.

Mormor som tidigt ansåg att jag borde satas på musiken. Och tack vare mormor har jag knutit många musikaliska kontakter i mitt nätverk. En del mindre kända, en del helt okända och andra är ett par av vårt lands största artister. En del har jag en nära relation med, andra hör jag av lite nu och då bara. En av dem har erbjudit mig att sjunga på hans platta. En annan vill ha med mig på en av sina turneér. Allt detta har jag vågat för att jag vet att mormor visste vad hon pratade om. Så när musikläraren på högskolan ansåg att jag har en röst som Janis Joplin och han önskade att se och höra mer av mig framåt, då visste jag att det klarar jag för mormor har kämpat så för mig.

Det som händer just nu gör att jag inser att det som är mitt liv och min familj är det viktigaste i livet. Nu får det vara slut med att vara för snäll, så där så man är på gränsen till dum. Härmed kommer jag sluta jämka, försöka göra alla glada och nu är det bara jag, min älskade familj och mina vänner som jag lägger allt mitt krut på. Det andra kommer avvecklas och sorteras ut och kastas på tippen.

....ungefär så kan man sammanfatta det sista dygnet.

Mina föräldrar kom förbi oss en runda igår och berättade att min mormor, min största förebild genom livet, min trygghet, min stöttepelare och goda vän som fyller 96 år i sommar sakta men säkert lämnar oss nu.

Från att ha stått på sig om att bo kvar i sin fina lägenhet har hon nu bett om att få komma till ett boende. Kort efter hennes nya inställning till boendet blev hon sjuk och hemtjänst insåg att min lilla mormor inte alls var frisk och skickade henne med ambulans till akuten i Malmö. Så sedan i fredags ligger hon på medicinen och blir omhändertagen så gott det går. Min älskade mormor, som jag alltid har intalt mig alltid ska leva. Naivt? Ja absolut!!! Men känslan av att hon inte finns nära mig är outhärdlig.

Jag är min mormors enda barnbarn och hon har älskat mig villkorslöst från den stund jag föddes. Alltid har hon varit stolt över mig och mitt liv. Hon älskar mina barn, avgudar Stefan. Hon har lärt mig så mycket min älskade mormor.

Plötsligt, som en smäll på käften när mina föräldrar åkte igår bröt jag ihop totalt och tårarna tog aldrig slut. Hela natten har Stefan legat tätt intill, hållt om, pussat på mig, viskat ord som fått mig att komma någorlunda till ro.

Utan honom hade föregående natt inte varit över än.

Nu kämpar jag med att inse att det är som det är och vet att detta har varit hennes önskan länge. Hon är trött på att inte orka, vara skröpplig och trött. Och allt oftare får hon små proppar i hjärnan och för två veckor sedan när mamma var hos henne trodde hon att hon skulle somna in.

Samtidigt som jag inte vill förlora henne så vill jag att hon får frid, ända in i själen.

I morgon åker jag och Stefan in till Malmö för att hälsa på henne, krama på henne och bara vara där en stund.

Stefan!

Tack för att du delar min sorg! Tack för att du hela tiden stöttar mig!

Tack för att du gör livet lite enklare i den här sorgen!

Tack för att du såg till att jag tog mig till kickboxningen idag och där och då faktiskt graderade en nivå. Tack!

....är det vackert att leva.

Min själ njuter av ro, sinnesro och jag lever närvarande i nuet. Det har inte alltid varit så men idag ser jag tillbaka på det liv som var och inser att utan den resan hade jag inte stått här idag. Erfarenheter, törnar, skratt, gråt, glädje och sorg och även en hel del meditation som är en naturlig del i mitt liv som praktiserande Buddhist.

I dag har varit en dag i den anda som jag strävat så länge efter.

Ro, harmoni, kärlek, värme och innerlighet.

Efter en skön morgon med min älskade make tog vi oss hem till älskade Z och A i Lund och pratade bort eftermiddagen och mina älsklingar åt god mat.

Mycket gos med gigantiska magen blev det givetvis.

Stefan fångade ett ögonblick idag på morgonen med sin kamera. Ett sånt där ögonblick när jag stannar upp, njuter av stillheten och insikten om att det är hit jag strävat efter att komma i mitt liv.

Här har jag lagt allt negativt bakom mig, insett att det som har varit är historia, att de som sårat mig och min familj antagligen famlat en del i mörker och ordet förlåt är ett ord som innehåller så mycket. I dag förlåter jag dem alla, vi har gjort våra val, en del sämre än andra. Allt har en mening och allt går att njuta mer av eller om det behövs, repareras, bara viljan finns där.

Livet är för kort för att kastas iväg.

Efter en lång sovmorgon vankades det en mysig och avslappnad lördag i det Bodströmska hemmet.

Stefan intog sin frukost och jag min CK soppa, idag är det för övrigt dag 30 på ren kur. Sista racet och ytterligare 8 kilo har försvunnit.

Vid middagstid kom barnen hit en stund när deras pappa skulle träna. Film, mys, gos med hundarna och förberedelse av middagen vi alla åt tillsammans när deras pappa kom...ja alla utom jag då ju, som avnjöt min svampsoppa.

Emellan allt mys och gos hann Stefan köra en runda till tippen med skräp.

När ungarna åkt hem till sin pappa igen drogs det kabel och ny lampa sattes upp på prinsens rum. Lite pyssel i ateljén, och likaså i sovrummet som fick nya sänglampor på de gamla stolarna från 1800-talet som agerar sängbord.

En stor garderobsrensning hanns också med. Två sopsäckar kläder och väskor åker iväg. Både jag och Stefan har uppdaterat vår garderob, jag för att allt som var kvar hängde som tält nu och Stefan för det helt enkelt är dags för nytt.

Imorgon ska det städas lite i trädgården. I den trädgården där man tack och lov äntligen ser gräs. Kan våren månne behaga komma snart????

Det ska sättas upp ny dator på dotterns rum och jag ska läsa lite engelsk litteratur inför salstentan i slutet av Mars.

Imorgon är också sista dagen då jag ska ladda batterierna för att orka med en veckas praktik och se till att göra mig av med de sista satans basiluskerna i min något trötta kropp.

...igen!

Först var det när biljetterna till The Wall  låg i brevlådan häromdagen. Då studsade och fnittrade han och var allmänt lycklig.

I dag var det dags igen :) Först när vi fick veta att det var ledigt på Hotell Savoy i slutet av Februari och vi äntligen fick bokat en natt där med middag och frukostbuffé. Sen var det när han insåg att hans nya mobil låg på Posten och väntade på honom. Min kommer nästa vecka så till dess får jag leka lite med hans...om han släpper den ur sikte vill säga.

Vi valde samma modell och ja kanske lite överkurs men vi tyckte att vi var värda det.

Nokia N8, en liten underbar historia för sig själv må jag säga. 12 megapixel HD- videokamera, fri röststyrd navigering i hela världen,  HD-videouppspelning på vår kompatibla widescreen-TV, kameran...som för mig är den viktigaste funktionen, en stor 12-megapixelsensor och Carl Zeiss-optik.

Det är skönt att kunna unna sig lite extra nu och då i livet.

Lägger in ett par bilder Stefan tog med sin nya telefon. Den trötta kvinnan som uppenbarar sig är på bättringsvägen vad gäller feber och annat skit.

På måndag är det dags för praktik igen. Har saknat de fina barnen de här dagarna när jag mest har legat framför brasan och sovit med hundarna. Snart är det tillbaka till skolan i Malmö igen. Saknar alla fina kursare. Tänker att 220 hp är en del att läsa och jag min nöt kommer lägga till så jag när jag är klar har gjort 330 hp. Men det är ju så kul!

Nu.....Godnatt och sånt!