Ska man säga farväl? Vill man säga farväl? Hur vet man när det är dags att säga farväl? Inser man någonsin hur man säger farväl?

I går var Stefan och jag inne hos min älskade och nu, lilla mormor.

Där låg hon nerbäddad, liten, blek, sönderstuckna armar, ögonen som sakta sjunker längre och längre in.......När hon insåg att det var jag som kom och jag la mitt huvud på hennes bröst så visste vi så väl båda två och vi grät tillsammans en stund. Sen hade vi en mysig stund med mormor. Hon är helt klar och pratar om allt som varit genom livet. Men hon orkar inte så mycket. Rösten är svag, hon blir anfådd, och hon säger om och om igen att hon inte vill ligga som hon gör, som ett paket.

Hela tiden vi var hos henne satt jag tätt intill, klappade om henne, rättade filten, höll hennes hand och torkade de små tårarna som emellanåt rann ner på hennes kind. När jag insåg att hon inte orkade mer och det var tid att säga hejdå och berätta att vi kommer nästa vecka när hon har kommit till korttidsboendet så brast allt för både mig och min älskade, fina, underbara mormor Mimmi. Jag stod där som ett litet barn med mitt ansikte i hennes händer och grät, skakade, berättade att jag tänker på henne hela tiden och att jag kommer snart igen. När tårarna faller på mormors kinder och hon säger att jag alltid har varit hennes lilla tös och att hon alltid frågar min mamma hur det är med mig, då inser jag att vi vet att det snart är slut och att vi tillsammans sörjer det. Men i den sorgen vet vi båda att hon vill vidare så trots all sorg och alla tårar hon fäller så kan jag se i de kloka och vackra ögonen att hon har kommit till ro med insikten om att hon snart ska vidare. Snart ska hon få möta sitt förstfödda barn som dog i Leukemi när hon var ett år. En dotter som mormor födde väldigt ung. Ett barn hon har sörjt och längtat efter ett helt liv trots att hon har haft förmånen har se sina andra tre barn växa upp.

Snart älskade mormor får du frid.

Kanske kan jag finnan någon frid i att du lämnar mig kvar här på jorden.

Sorgen kommer antagligen äta upp mig inifrån men jag jobbar på att "förbereda mig". Jag vet vad som väntar, en tuff tid, en tid av smärta, tårar, minne, oro och längtan.

Jag har i sorgen mycket att tacka min mormor för. Min kloka älskade mormor.

Mormor som tidigt ansåg att jag borde satas på musiken. Och tack vare mormor har jag knutit många musikaliska kontakter i mitt nätverk. En del mindre kända, en del helt okända och andra är ett par av vårt lands största artister. En del har jag en nära relation med, andra hör jag av lite nu och då bara. En av dem har erbjudit mig att sjunga på hans platta. En annan vill ha med mig på en av sina turneér. Allt detta har jag vågat för att jag vet att mormor visste vad hon pratade om. Så när musikläraren på högskolan ansåg att jag har en röst som Janis Joplin och han önskade att se och höra mer av mig framåt, då visste jag att det klarar jag för mormor har kämpat så för mig.

Det som händer just nu gör att jag inser att det som är mitt liv och min familj är det viktigaste i livet. Nu får det vara slut med att vara för snäll, så där så man är på gränsen till dum. Härmed kommer jag sluta jämka, försöka göra alla glada och nu är det bara jag, min älskade familj och mina vänner som jag lägger allt mitt krut på. Det andra kommer avvecklas och sorteras ut och kastas på tippen.

....ungefär så kan man sammanfatta det sista dygnet.

Mina föräldrar kom förbi oss en runda igår och berättade att min mormor, min största förebild genom livet, min trygghet, min stöttepelare och goda vän som fyller 96 år i sommar sakta men säkert lämnar oss nu.

Från att ha stått på sig om att bo kvar i sin fina lägenhet har hon nu bett om att få komma till ett boende. Kort efter hennes nya inställning till boendet blev hon sjuk och hemtjänst insåg att min lilla mormor inte alls var frisk och skickade henne med ambulans till akuten i Malmö. Så sedan i fredags ligger hon på medicinen och blir omhändertagen så gott det går. Min älskade mormor, som jag alltid har intalt mig alltid ska leva. Naivt? Ja absolut!!! Men känslan av att hon inte finns nära mig är outhärdlig.

Jag är min mormors enda barnbarn och hon har älskat mig villkorslöst från den stund jag föddes. Alltid har hon varit stolt över mig och mitt liv. Hon älskar mina barn, avgudar Stefan. Hon har lärt mig så mycket min älskade mormor.

Plötsligt, som en smäll på käften när mina föräldrar åkte igår bröt jag ihop totalt och tårarna tog aldrig slut. Hela natten har Stefan legat tätt intill, hållt om, pussat på mig, viskat ord som fått mig att komma någorlunda till ro.

Utan honom hade föregående natt inte varit över än.

Nu kämpar jag med att inse att det är som det är och vet att detta har varit hennes önskan länge. Hon är trött på att inte orka, vara skröpplig och trött. Och allt oftare får hon små proppar i hjärnan och för två veckor sedan när mamma var hos henne trodde hon att hon skulle somna in.

Samtidigt som jag inte vill förlora henne så vill jag att hon får frid, ända in i själen.

I morgon åker jag och Stefan in till Malmö för att hälsa på henne, krama på henne och bara vara där en stund.

Stefan!

Tack för att du delar min sorg! Tack för att du hela tiden stöttar mig!

Tack för att du gör livet lite enklare i den här sorgen!

Tack för att du såg till att jag tog mig till kickboxningen idag och där och då faktiskt graderade en nivå. Tack!

....är det vackert att leva.

Min själ njuter av ro, sinnesro och jag lever närvarande i nuet. Det har inte alltid varit så men idag ser jag tillbaka på det liv som var och inser att utan den resan hade jag inte stått här idag. Erfarenheter, törnar, skratt, gråt, glädje och sorg och även en hel del meditation som är en naturlig del i mitt liv som praktiserande Buddhist.

I dag har varit en dag i den anda som jag strävat så länge efter.

Ro, harmoni, kärlek, värme och innerlighet.

Efter en skön morgon med min älskade make tog vi oss hem till älskade Z och A i Lund och pratade bort eftermiddagen och mina älsklingar åt god mat.

Mycket gos med gigantiska magen blev det givetvis.

Stefan fångade ett ögonblick idag på morgonen med sin kamera. Ett sånt där ögonblick när jag stannar upp, njuter av stillheten och insikten om att det är hit jag strävat efter att komma i mitt liv.

Här har jag lagt allt negativt bakom mig, insett att det som har varit är historia, att de som sårat mig och min familj antagligen famlat en del i mörker och ordet förlåt är ett ord som innehåller så mycket. I dag förlåter jag dem alla, vi har gjort våra val, en del sämre än andra. Allt har en mening och allt går att njuta mer av eller om det behövs, repareras, bara viljan finns där.

Livet är för kort för att kastas iväg.

Efter en lång sovmorgon vankades det en mysig och avslappnad lördag i det Bodströmska hemmet.

Stefan intog sin frukost och jag min CK soppa, idag är det för övrigt dag 30 på ren kur. Sista racet och ytterligare 8 kilo har försvunnit.

Vid middagstid kom barnen hit en stund när deras pappa skulle träna. Film, mys, gos med hundarna och förberedelse av middagen vi alla åt tillsammans när deras pappa kom...ja alla utom jag då ju, som avnjöt min svampsoppa.

Emellan allt mys och gos hann Stefan köra en runda till tippen med skräp.

När ungarna åkt hem till sin pappa igen drogs det kabel och ny lampa sattes upp på prinsens rum. Lite pyssel i ateljén, och likaså i sovrummet som fick nya sänglampor på de gamla stolarna från 1800-talet som agerar sängbord.

En stor garderobsrensning hanns också med. Två sopsäckar kläder och väskor åker iväg. Både jag och Stefan har uppdaterat vår garderob, jag för att allt som var kvar hängde som tält nu och Stefan för det helt enkelt är dags för nytt.

Imorgon ska det städas lite i trädgården. I den trädgården där man tack och lov äntligen ser gräs. Kan våren månne behaga komma snart????

Det ska sättas upp ny dator på dotterns rum och jag ska läsa lite engelsk litteratur inför salstentan i slutet av Mars.

Imorgon är också sista dagen då jag ska ladda batterierna för att orka med en veckas praktik och se till att göra mig av med de sista satans basiluskerna i min något trötta kropp.

...igen!

Först var det när biljetterna till The Wall  låg i brevlådan häromdagen. Då studsade och fnittrade han och var allmänt lycklig.

I dag var det dags igen :) Först när vi fick veta att det var ledigt på Hotell Savoy i slutet av Februari och vi äntligen fick bokat en natt där med middag och frukostbuffé. Sen var det när han insåg att hans nya mobil låg på Posten och väntade på honom. Min kommer nästa vecka så till dess får jag leka lite med hans...om han släpper den ur sikte vill säga.

Vi valde samma modell och ja kanske lite överkurs men vi tyckte att vi var värda det.

Nokia N8, en liten underbar historia för sig själv må jag säga. 12 megapixel HD- videokamera, fri röststyrd navigering i hela världen,  HD-videouppspelning på vår kompatibla widescreen-TV, kameran...som för mig är den viktigaste funktionen, en stor 12-megapixelsensor och Carl Zeiss-optik.

Det är skönt att kunna unna sig lite extra nu och då i livet.

Lägger in ett par bilder Stefan tog med sin nya telefon. Den trötta kvinnan som uppenbarar sig är på bättringsvägen vad gäller feber och annat skit.

På måndag är det dags för praktik igen. Har saknat de fina barnen de här dagarna när jag mest har legat framför brasan och sovit med hundarna. Snart är det tillbaka till skolan i Malmö igen. Saknar alla fina kursare. Tänker att 220 hp är en del att läsa och jag min nöt kommer lägga till så jag när jag är klar har gjort 330 hp. Men det är ju så kul!

Nu.....Godnatt och sånt!

...skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Men i stället väljer jag att lägga mina tankar och ord på vår vän Ibrahim som i och för sig inte befinner sig i Kairo men har sin familj i Alexandira och mer än en vän i Kairo.

Själv har han valt att stanna i Sharm El Sheik och arbeta vidare. Vi ringer honom ofta och hör hur allt är, om han behöver hjälp med pengar eller andra saker som för oss är småpotatis.

Ibrahim har blivit en kär vän som vi älskar innerligt och som vi försöker åka till en gång om året. Då njuter vi av hur vackert, fantastiskt och givmilt Egypten är. Vi snorklar, dricker gott, äter gott, åker motorcykel i Sinaiöknen, sitter på barer högt upp på terasstaken i Sharm och njuter av myllret av människor, musik, vattenpiporna och alla intryck som slår oss med häpad och värme.

När alla pusselbitar har fallit på plats för Ibrahim och tiden finns har vi lovat honom att han ska få komma och se vårt vackra Sverige, något han längtar efter.

Egypten har blivit ett smultronställe på jorden för oss. Stefan som av olika anledningar inte har sett så mycket av vår fantastiska jord är helt frälst. Jag har hunnit resa genom många länder och en del har jag varit i mer än två gånger. Mitt andra hem var i många år Italien och Toscana. Dit reste jag och barnens pappa många gånger om året till vårt lilla hus på olivodlingen med utsikt över ön Elba och milsvis med olivträd, solrosor och vackert hav. Och säkert är det så att det kommer att införskaffas ett litet hus där i framtiden.

Men oavsett vilket, oavsett hur mycket jag älskar Italien, Grekland, Schweitz, Österrike, Malta, Filippinerna och allt vad det är så har Egypten kommit att betyda så otroligt mycket. Där firade jag min 30 års dag, Stefan och jag förlovade oss, Stora sonen fick äntligen åka på en utlandsresa något han inte var första val till att göra i sitt tidigare liv, vi mötte Ibrahim, vi fick uppleva den magiska staden Kairo och en del av vad den har att erbjuda.

Det är med sorg vi ser hur Kairo idag står i brand, hur invånarna har det och framförallt, det som är närmst, hur ont det gör i Ibrahim som är en del av just det som vi bara kan följa i media.

Åhhh mitt hjärta bultar lite extra idag.

I eftermiddags fick jag veta att Z var inne på KK i Lund och var öppen 2 cm. I natt ligger hon inne så de har lite koll på henne och tvillingarna. Detta betyder alltså att det inte är långt kvar nu. Snart, mycket snart ska jag få möte de älskade liven. Barnen som är en del av min själssyster och min själssbror. Jag kan inte vara lyckligare nu!

I helgen tänker jag att det är dags att åka till Hansa i Malmö och shoppa till de små liven och deras föräldrar.

Och dessutom, mitt i glädjeyran så kom biljetterna till The Wall idag. Och jag kan nu konstatera att män på 40 år kan hoppa upp och ner, falxa med armarna, ha ett enormt leende på läpparna och låta  hiiiiiiiiiiiiiiiiiiii samtidigt som de gör allt ovan nämnda!

Tänk, snart är Z sexbarnsmamma och jag har snart ytterligare två stjärnbarn i min stjärnfamilj.