....

Hittade lite bilder när jag letade i datorn.

Eftersom just idag är en lite hemlig dag nöjer jag mig med att lägga upp tre biler.

Till nästa gång ska jag ha hittat några fina bilder på vår tids största divor så vi lär oss vad en diva är på riktigt och inte i tuggummilandet.

Klappar på, njuter och längtar.

Jag tillhör kategorin LåtMigFåStädaFörJagBlirSåLyckligDå.

Jag älskar att dammtorka, dammsuga och våttorka golven. Jag gör det minst fyra gånger i veckan. Jag trivs när det är rent, undanplockat och aningens pedant. Mina fina vänner brukar få lite småplockat när jag är där hemma. De ler mest och tar en djup suck och säger tack. Jag trivs iof i andras röra men hemma avskyr jag det. Barnen städar på sina rum varje kväll innan de lägger sig och lillebror i huset älskar att dammsuga och diska, både hemma, hos vänner och på dagis.

Vårt lilla hus är under ständig renovering känns det som även om det mesta är på plats i stort. När trappan är flyttad och vi har flyttat upp jag och Stefan är det badrummets tur. Vi har ritat på det och kommit fram till att vi ska ha kvar duschen men dessutom ha ett badkar som är nersänkt i golvet. Älsklingen påstår att vi kommer bada tillsammans massor då....så varför inte.

Tillsammans rensar vi ut i garaget så jag får in mina sista saker från mitt tidigare hem. Det är liksom en aning fyllt med någon annans skit. Men nu börjar vi se både väggar och tak och nu kan mitt snart flytta in, dock inte skit...men prylar.

Tack gode gud för släp. Vi har åkt massivs med gånger och kastat prylar och ändå är där mycket kvar. Men snart är det inflyttning för mina saker.

Nu ska flickan duscha, smörja in mig med min sköna Burrberry lotion, tända ljusen och rökelse. När mitt allt, min älskade kommer ska jag pussa mycket och länge.

Jag är en lycklig kvinna....tack för att du är en stor del i den lyckan älskade Stefan.

Amor Vincit Omnia

...som idag är lite lika mycket vår blogg är en sida där vi skriver precis vad vi vill och hur vi vill.

Om och i vissa fall att det stör en del är inget vi lägger större vikt vid.

Vi får kommentarer om att det är synd om Stefans barn som får läsa vad vi gör och att det skulle vara pinsamt för dem. Ja det kanske det är, men för det första har Stefan ett vuxet barn och ett barn som är stor nog att förstå att de kanske ska låta bli att läsa den här bloggen.

Och vad gäller våra ex så förstår vi inte vad de har för glädje av att läsa vår blogg. Hade någon av dem skaffat sig en så hade vi inte läst eftersom att vi vill ha dem så långt ifrån oss som möjligt och vad de gör intresserar oss inte.

OM nu barnen läser här inne är det faktiskt upp till dem. Vi har inga hemligheter. Men jag kan förstå att det kan kännas konstigt att se sin pappa med läderpiska i handen tex....men den bilden har de själv valt att läsa sig till. Det här är en blogg, en öppen sådan och den dagen mina barn kan läsa står jag för den jag är.

En vuxen kvinna, diva, fjolla, klok, rolig, fnittrig och busig kvinna med båda fötterna på jorden som älskar människor, kvinnor och män, vänner och bekanta, mat, vin, mitt hem, mina barn, mina bonusbarn, mitt jobb, mina egenskaper...dvs, jag skäms inte för mig.

Jag lämnar barnen hemma när jag går på klubbar där det bärs mindre kläder än på krogen. Alltså är det inget våra barn behöver uppleva.

Jag är en stolt och lycklig kvinna som är tacksam över att livet visade mig att det kan vara just så här underbart.

Jag älskar mitt liv som i bland är ett stillsamt hemmaliv i soffan med en god bok, meditation, akvarellmålning, barn, hundar och tvätt. Mitt liv som andra dagen är ett liv då jag tar på mig korsetten, ler åt min älsking och hans blick och hans redskap, de vänner vi älskar och trivs att ha nra, så nära.

Livet är som en ask choklad.....du vet aldrig vad du får..som söta Forrest Gump så klokt sa.

Min choklad ask är ingen slibbig Alladin utan snarare en ask med fina belgiska praliner.

Utvalda får ta en tugga. De andra får väl suga på det småsliskiga chokladet.

Vi njuter.

Amor Vincit Omnia. 

....för en otroligt trevlig fest i lördags. Och ännu en gång, grattis till äkenskapet. Ni är vackra och underbara.

I morgon är det ledig dag för mig och Stefan. Stora sonen tar cafét och vi ska pyssla med lite av varje med de små busungarna i huset.

Nu ska jag läsa vidare i min bok om Feng Shui och tända den mysiga rökelsen.

Lägger in ett par bilder från vännernas fest.

En tokig bild på oss där vi mest flamsade med kameran,

En bild på mig en aaaaaning uppifrån tagen av söta vännen och sist men inte minst....Stefan i leken " vem användet tungan bäst ?"

Amor Vincit Omnia

God fortsättning till alla Er som förtjänar det!

Hej!

Det gamla året sparkades ut med middag med trevliga vänner. Lugnt och stilla började det nya året med småprat ända in på årets första morgon. Det gör man ju gärna om!

De sista veckornas lugn i form av tystnad, ifrån olyckliga människor som ideligen vill kommentera oss eller det vi har på så otrevligt sätt som möjligt, tog slut igår. Någon som kallar sig "Johan" hörde av sig igen.

"Johan" har tidigare haft åsikter som blivit publicerade här i bloggen. "Johan" hade starka åsikter om att jag nog är en mycket bitter människa som uttrycker mig som jag gör angående mitt ex.

"Johan" som själv har ett så bra förhållande till sitt ex tyckte att jag var konstig som inte har det.

"Johan" kanske har ett ex som beter sig lite bättre vad vet jag. Det är ju inte min sak att döma någon jag inte känner.

Hur som helst..... "Johan" hörde av sig igen, som sagt, och hade åsikter...

Ann-Sofie har skrivit att vi var bjudna på fest häromdagen och hon skrev lite om vad hon skulle ha på sig och genast kom en kommentar ifrån nämnda "Johan". "Han" har starka och mycket otrevliga åsikter om vad "han" anser om Ann-Sofies utseende och klädsel inför nämnda fest. "Johan" förmanar Ann-Sofie genom att upplysa henne om vad hon INTE borde ha på sig med anledning av vad "Johan" tycker att hon skulle se ut som då.

Det som slår mig då är att den här "Johan" plötsligt är så personligt jävla otrevlig!? Varför?

"Johan" kanske kände att det plötsligt var för lite intriger i bloggen eller så kanske "Johan" är någon som på något vis känner mitt ex och tyckte att det var dags att slå ett slag till för hennes räkning. Genast väcker vi den där "paranoida röda tråden" som en byråchef på en familjeenhet inom socialvården skrivit om tidigare. Jag undrar för övrigt om inte den där byråchefen också är någon som känner mitt ex. Det fina med internet är ju att man fortfarande kan kalla sig vad som helst och utge sig för att vara vem som helst utan att någon riktigt kan kolla upp om det stämmer eller inte.

Fegt tycker jag!

Har jag en åsikt om något då står jag banne mig för att det är min åsikt och har inte några problem med att framföra det i person också!

Personangrepp är lätta att dela ut. I synnerhet när man inte behöver visa sig själv. "Johan" tillhör tydligen den skaran.

Frånsett tråkmänniskor som vill andra illa har vi det himla bra här ute på landet. Sitter på mitt Café och skriver dessa raderna, en smula trött efter att jag jobbat ett helt dygn i sträck och åkte från mitt andra jobb direkt till Caféet. I köket skramlar det lite mysigt om Ann-Sofie när hon gör baguetter och muttrar om grannar som väsnas och dunsar i golvet så att sakerna ramlar ned från hyllorna här. Allt här är som det ska och brukar vara med andra ord. Nu ska jag jobba lite till så ni får ha det så bra alla glada och detsamma till "Johan" och byråchefen!

God Forsättning!

I övrigt anser jag att Cartago bör jämnas med marken!

S

....och de andra tillbehören till festen vi ska gå på i kväll.

Våra kära vänner gifte sig på Arlanda innan de åkte på en låååång bröllopsresa till Florida.

I kväll är det fest för dem i deras stora hus.

Jag tänker ha korsetten och kjol och har jag tur tar min älskling med sig den sköna piskan.

Trevligt med finfina vänner.

Nu ska jag plocka undan lite och förbereda inför kvällen äventyr. För äventyr blir det.

Jag är en lycklig kvinna som har en man som håller så fint i sin piska.

Dagens bild är på korsetten jag ska ha på mig. Dock med svart kjol, inte bara string....i alla fall inte direkt.

Kärleken är vacker.

..har varit ett år jag inte skulle vilja vara utan.

Jag är en lycklig kvinna som har en underbar man, två fina ungar, två bonusbarn, ett hus som börjar ta form, fina vänner, fina hundar, resor att se fram emot och mycket mycket mer.

Nu ser vi fram emot ett nytt år och nya upplevelser.

I dag, dagen efter den fina kvällen, natten och morgonen är vi lite på halvfart. Vi hade en skön nyår på många olika sätt tillsammans med våra kära vänner och lekkamrater. Tänk så trevligt vi vuxna kan ha när vi leker....:o)

Dagens bilder blir lite halvtrista, men ändå något för de kära vänner som undrar när vi ska lägga upp lite bilder. Mer kommer framåt.

Men en bild på dukningen på julafton innan det invaderades av mat och nära och kära. Och en bild på mig och min söta Flisan en sen kväll när vi lekte med kameran.

Flickan är en lycklig flicka som har en hemlighet som är helt NY.

Hej alla glada!

Dagens blogg blir en fortsättning på en tidigare och likaså ett svar på en kommentar från tidigare.

Kära Arkiv X... Paranoida trådar eller inte i bloggen så var det ju något Du valde att kommentera. Alltså får jag förutsätta att det faktiskt var något Du lade vikt vid och faktiskt kommenterade eller ifrågasatte. Slutsatsen för min del blir ju då att Du inte tyckte att det att det var helt ovidkommande men jag släpper det i och med denna kommentaren.

Min "fru" är inte oförstående inför det faktum att jag har vuxna barn men har i samförstånd med mig valt att fortsätta skriva på samma vis i sin blogg som hon gjort lång tid innan jag kom in i hennes liv. Det är ju upp till var och en att avgöra om det är något man vill läsa och ta på allvar eller inte.

Ett barn är alltid ett barn i förhållande till sina föräldrar det håller jag med om men jag tror inte man gör barnen någon tjänst genom att lura dem att tro att man "bara" är förälder. Även föräldrar har mångsidiga innehåll i sina liv. Jag tror inte barn mår bättre av att man döljer det för då finns det ju en risk att de får en skev verklighetsuppfattning...tror jag. :o)

Nej, jag tror inte att det gynnar min dotter att sitta och läsa vad som står i den här bloggen. I synnerhet inte som de människor som visat henne var hon kan hitta den här bloggen har gjort det i ren illvilja. Vuxna människor som på ett eller annat sätt har kommit på att det är ett bra sätt att se till att min dotter har så lite kontakt med mig som möjligt.

Jag tror emellertid att min dotter, som snart är 17, ganska snart kommer att inse att hon ska lyssna på sig själv och inte på vad en massa vuxna tycker att hon ska tycka och då kommer också hon och jag att hitta tillbaka till varandra oavsett vad som står eller har stått i den här bloggen.

I min långa vandring genom livet som ung ensam vårdnadshavare till en pojke och i mitt tidigare jobb inom kommunala pedagogiska verksamheter har jag många gånger varit i kontakt med sociala myndigheter. Tyvärr blir jag en smula cynisk efter hand som min erfarenhet i det området ökat.

Du som byråchef på en familjeenhet inom socialvården kastar in statistiska siffror i en blogg om en personlig åsikt om huruvida det är synd eller inte synd om en flicka som gjort abort till följd av att preventivmedlet antingen struntats i eller inte har fungerat som det ska och visar på samband mellan hemlösa barn och unga föräldrar.

Någonstans måste vi rannsaka oss själva! Nej, det krävs inte att man tycker synd om en människa för att de väljer att avbryta en oönskad graviditet MEN jag kan tycka synd om samma person om de inte får det stöd det svenska samhället stoltserar med att kunna ge utsatta människor i nöd. Detsamma gäller de som väljer att fullfölja en oönskad graviditet. Vi har ju faktiskt människor som jobbar med just sådant som Du säkert känner till som byråchef på en familjeenhet inom socialvården. Om en familj, unga föräldrar eller inte, är hemlös är det ju lätt att anta att de inte har ett socialt nätverk som fungerar i form av föräldrar eller släktingar eller vänner. Där är det ju lika lätt att anta att det är samhällets och myndigheternas ansvar att hjälpa familjen till självhjälp. I besparingarnas Sverige är det svårt, vet jag av erfarenhet, att få hjälp av myndigheterna även om man vet vart man ska vända sig och vem man ska prata med och näst intill omöjligt att få hjälp om man inte vet. Utöver det blir det ju inte lättare om man ser till att det faktiskt är individer och vanliga människor som utreder och ska handleda och att det därför blir ganska godtyckligt i fråga om vem som är i behov av hjälp och vem som inte är det.

Jag känner att det möjligen är synd om barnen till de unga föräldrarna eller till de vuxna föräldrarna som inte tar sitt ansvar. Föräldrarna själva får ta sitt ansvar. Liksom Byråchefer på familjeenheter inom socialvården bör ta sitt ansvar för att hjälpa till att se till att dessa familjer inte står utan bostad. De borde inte vara svåra att fånga upp. Jag känner oerhörd empati för familjer i en sådan situation men jag vet också hur svårt det är att få hjälp att lösa ett sådant problem som hemlöshet. Det anser jag är ett myndighetsproblem som Du och dina kollegor måste jobba hårdare med.

Huruvida det är synd eller inte synd om två tonåringar som är tvugna att ta ställning till om de ska fullfölja eller avbryta en oönskad graviditet, som inte har med våldtäkt eller annat tvång att göra, anser jag fortfarande är en fråga om att de faktiskt visste vad de gjorde när de hade sex i utgångsläget och vad det kunde leda till. Mår de dåligt av det ena beslutet eller det andra och inte har föräldrar eller vänner som kan stötta och vägleda har vi väl en socialtjänst som ska och bör hjälpa till tror jag?

Vad det gäller att det inte skulle gynna varken oss eller min dotter att läsa vad som skrivs i den här bloggen är en annan nöt.

För det första vet jag inte varför hon ska läsa den överhuvudtaget eller varför hon skulle finna det intressant.

För det andra anser inte jag att det är något problem om hon till exempel läser här att jag avskyr och fördömmer de som ägnar sig åt terror på olika vis.

För det tredje är min dotter en klok och smart tjej och det som står här inne är varken någon fasansfull hemlighet eller något nytt för henne och det är saker hon hade kännt till ändå.

Slutligen vill jag påpeka att jag är glad att det finns familjeenheter. Jag har själv haft turen att träffa på några bra människor på några olika orter. Jag har tyvärr också haft kontakt och möten med betydligt fler som verkligen inte verkar veta vad deras uppgift var eller som helt enkelt lade sina personliga värderingar till grund för sina yrkesmässiga beslut och det kan bli farligt.

Avslutar med att ge ett exempel.

Ung pappa går till en familjeenhet och gör en anmälan om att hans barn blir misshandlat av sin mamma. I detta fallet rör det sig om en liten pojke som blir misshandlad. Anmälan tas emot och det hela utreds med allt vad det innebär och man kommer fram till att det finns belägg för anmälan. Dock anser utredande kvinna på familjeenheten att man inte behöver gå vidare med det eftersom, och nu citerar jag, "pojkar föds med mindre respekt för kvinnor och därför kan man godta att en mamma slår sitt barn för att sätta sig i respekt."

Det beslutet kunde jag ha överklagat men jag viste faktiskt inte hur när jag var 20 år ung och ingen upplyste mig om hur jag skulle göra. Lyckligtvis gav jag mig inte då och den historian fick en lycklig fortsättning om än efter måååååånga års kamp.

Nu ska jag slappa efter en mycket trevlig men låååång nyårs afton så jag tackar för mig och hälsar alla välkomna till det nya året 2009 och allt som kommer att hända nu.

Adam Bertil, slut!

S