Hej alla glada!

Dagens blogg blir en fortsättning på en tidigare och likaså ett svar på en kommentar från tidigare.

Kära Arkiv X... Paranoida trådar eller inte i bloggen så var det ju något Du valde att kommentera. Alltså får jag förutsätta att det faktiskt var något Du lade vikt vid och faktiskt kommenterade eller ifrågasatte. Slutsatsen för min del blir ju då att Du inte tyckte att det att det var helt ovidkommande men jag släpper det i och med denna kommentaren.

Min "fru" är inte oförstående inför det faktum att jag har vuxna barn men har i samförstånd med mig valt att fortsätta skriva på samma vis i sin blogg som hon gjort lång tid innan jag kom in i hennes liv. Det är ju upp till var och en att avgöra om det är något man vill läsa och ta på allvar eller inte.

Ett barn är alltid ett barn i förhållande till sina föräldrar det håller jag med om men jag tror inte man gör barnen någon tjänst genom att lura dem att tro att man "bara" är förälder. Även föräldrar har mångsidiga innehåll i sina liv. Jag tror inte barn mår bättre av att man döljer det för då finns det ju en risk att de får en skev verklighetsuppfattning...tror jag. :o)

Nej, jag tror inte att det gynnar min dotter att sitta och läsa vad som står i den här bloggen. I synnerhet inte som de människor som visat henne var hon kan hitta den här bloggen har gjort det i ren illvilja. Vuxna människor som på ett eller annat sätt har kommit på att det är ett bra sätt att se till att min dotter har så lite kontakt med mig som möjligt.

Jag tror emellertid att min dotter, som snart är 17, ganska snart kommer att inse att hon ska lyssna på sig själv och inte på vad en massa vuxna tycker att hon ska tycka och då kommer också hon och jag att hitta tillbaka till varandra oavsett vad som står eller har stått i den här bloggen.

I min långa vandring genom livet som ung ensam vårdnadshavare till en pojke och i mitt tidigare jobb inom kommunala pedagogiska verksamheter har jag många gånger varit i kontakt med sociala myndigheter. Tyvärr blir jag en smula cynisk efter hand som min erfarenhet i det området ökat.

Du som byråchef på en familjeenhet inom socialvården kastar in statistiska siffror i en blogg om en personlig åsikt om huruvida det är synd eller inte synd om en flicka som gjort abort till följd av att preventivmedlet antingen struntats i eller inte har fungerat som det ska och visar på samband mellan hemlösa barn och unga föräldrar.

Någonstans måste vi rannsaka oss själva! Nej, det krävs inte att man tycker synd om en människa för att de väljer att avbryta en oönskad graviditet MEN jag kan tycka synd om samma person om de inte får det stöd det svenska samhället stoltserar med att kunna ge utsatta människor i nöd. Detsamma gäller de som väljer att fullfölja en oönskad graviditet. Vi har ju faktiskt människor som jobbar med just sådant som Du säkert känner till som byråchef på en familjeenhet inom socialvården. Om en familj, unga föräldrar eller inte, är hemlös är det ju lätt att anta att de inte har ett socialt nätverk som fungerar i form av föräldrar eller släktingar eller vänner. Där är det ju lika lätt att anta att det är samhällets och myndigheternas ansvar att hjälpa familjen till självhjälp. I besparingarnas Sverige är det svårt, vet jag av erfarenhet, att få hjälp av myndigheterna även om man vet vart man ska vända sig och vem man ska prata med och näst intill omöjligt att få hjälp om man inte vet. Utöver det blir det ju inte lättare om man ser till att det faktiskt är individer och vanliga människor som utreder och ska handleda och att det därför blir ganska godtyckligt i fråga om vem som är i behov av hjälp och vem som inte är det.

Jag känner att det möjligen är synd om barnen till de unga föräldrarna eller till de vuxna föräldrarna som inte tar sitt ansvar. Föräldrarna själva får ta sitt ansvar. Liksom Byråchefer på familjeenheter inom socialvården bör ta sitt ansvar för att hjälpa till att se till att dessa familjer inte står utan bostad. De borde inte vara svåra att fånga upp. Jag känner oerhörd empati för familjer i en sådan situation men jag vet också hur svårt det är att få hjälp att lösa ett sådant problem som hemlöshet. Det anser jag är ett myndighetsproblem som Du och dina kollegor måste jobba hårdare med.

Huruvida det är synd eller inte synd om två tonåringar som är tvugna att ta ställning till om de ska fullfölja eller avbryta en oönskad graviditet, som inte har med våldtäkt eller annat tvång att göra, anser jag fortfarande är en fråga om att de faktiskt visste vad de gjorde när de hade sex i utgångsläget och vad det kunde leda till. Mår de dåligt av det ena beslutet eller det andra och inte har föräldrar eller vänner som kan stötta och vägleda har vi väl en socialtjänst som ska och bör hjälpa till tror jag?

Vad det gäller att det inte skulle gynna varken oss eller min dotter att läsa vad som skrivs i den här bloggen är en annan nöt.

För det första vet jag inte varför hon ska läsa den överhuvudtaget eller varför hon skulle finna det intressant.

För det andra anser inte jag att det är något problem om hon till exempel läser här att jag avskyr och fördömmer de som ägnar sig åt terror på olika vis.

För det tredje är min dotter en klok och smart tjej och det som står här inne är varken någon fasansfull hemlighet eller något nytt för henne och det är saker hon hade kännt till ändå.

Slutligen vill jag påpeka att jag är glad att det finns familjeenheter. Jag har själv haft turen att träffa på några bra människor på några olika orter. Jag har tyvärr också haft kontakt och möten med betydligt fler som verkligen inte verkar veta vad deras uppgift var eller som helt enkelt lade sina personliga värderingar till grund för sina yrkesmässiga beslut och det kan bli farligt.

Avslutar med att ge ett exempel.

Ung pappa går till en familjeenhet och gör en anmälan om att hans barn blir misshandlat av sin mamma. I detta fallet rör det sig om en liten pojke som blir misshandlad. Anmälan tas emot och det hela utreds med allt vad det innebär och man kommer fram till att det finns belägg för anmälan. Dock anser utredande kvinna på familjeenheten att man inte behöver gå vidare med det eftersom, och nu citerar jag, "pojkar föds med mindre respekt för kvinnor och därför kan man godta att en mamma slår sitt barn för att sätta sig i respekt."

Det beslutet kunde jag ha överklagat men jag viste faktiskt inte hur när jag var 20 år ung och ingen upplyste mig om hur jag skulle göra. Lyckligtvis gav jag mig inte då och den historian fick en lycklig fortsättning om än efter måååååånga års kamp.

Nu ska jag slappa efter en mycket trevlig men låååång nyårs afton så jag tackar för mig och hälsar alla välkomna till det nya året 2009 och allt som kommer att hända nu.

Adam Bertil, slut!

S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....och våren är här. Maken blir morfar i oktober och månaden innan det "farfar" för andra gången. Barnen som fortfarande är barn börjar bli stora. Sessan är en duktig elev i skolan och en minst lika bra fotbollsspelare. I hennes värld rör sig enba...

Om två veckor utökas vår lilla familj. Vi har insett att tiden är rätt nu och därför är vi från och med nästa vecka familjehem åt en kille på 15 år. Spännande och mysigt är två ord som väl beskriver det vi känner. Just nu inreds hans rum och i veckan...

Om exakt två månader, den 17 januari är det dags för examen. Avslutningen kommer att hållas i konserthuset i Malmö och det är efterlängtat må jag säga. Tre och ett halvt års studiet på lärarhögskolan är då över och jag kan titulera mig lärare.Efter a...

Jäklar vad tiden går. Om mindre än tre månader är jag färdig lärare. Just nu är jag mitt uppe i slutspurten av C-uppsatsen tillsammans med fina vännen E. Samtidigt läser jag lite extra på kvällarna, dels för att det är spännande men även för att h...

Världens finaste Nelly är och hälsar på ett par dagar. Mamma och pappa är hos oss och färdigställer det som blir sessans rum. Hon kommer för övrigt hem på torsdag efter tre veckor i Europa, varav en vecka i Italien tillsammans med sin bror och pappa...