...på tentan känns finfint och betyget på den kursen är nu i hamn och det känns finfint med det högsta betyget. VG is the shit :0)

Det går väldigt bra just nu och det är underbart att veta att jag har valt rätt väg och att jag vet vad jag pysslar med och att jag är bra på det.

Livet rullar på och det är trots sorgen efter älskade Vivan skönt att leva här och nu. Tårarna kommer på natten, då håller älskade Stefan mig tätt intill. Vackra ord värmer mig, hans varma kropp värmer mig, ömt älskar han med mig och efteråt smeker han min varma panna och kysser mig godnatt. Det är balsam för själen.

Lillprinsen är hemma med feber. Men det går ingen som helst nöd på honom. Vid sin sida har han sina två favoriter, Stefan och kusin D. Mycket kelande och busande blir det. Imorgon ska jag och Stefan på möte på skolan tillsammans med barnens pappa och då är David hemma med prinsen...de bästa kompisarna man kan tänka sig.

Imorgon är det dags att inviga de nya joggingskorna. Mina nya fina rosa Adidas skor med massa finesser....och ja man kan springa med dem också. Det ska man fan när man ger 1500 för ett par joggingskor. Inget är som att snöra på sig skorna, sätta på favorit musiken i telefonen och njuta av naturen utanför dörren. Det är liksom så lätt att springa den där milen då. Och trots en smula grått väder idag så är den här för att stanna, underbara våren.

Bilderna idag, våren i småland är också vacker och där lär skorna få följa med och springa på grusvägen i skogen ner till sjön där kläderna kommer kastas på bryggan och jag själv kasta mig i den vackra sjön. Livet är för vackert för att kastas bort på tråkigheter.

....min fina tant Vivan.

Idag kom samtalet jag oroat mig för. Min fina Gudmor, Vivans dotter ringde och lämnade beskedet. Att där och då få gråta tillsammans med henne, kvinnan jag älskar så innerligt hjälpte mig massvis. Att jag dessutom hade mina fina ungar som tog hand om mig gjorde det inte sämre. Och varma kramar av Stefan och Kusin D. Jag har ett fint stöd och det är jag så tacksam för. Men oavsett allt stöd i världen så dog en bit av mitt hjärta idag. När Vivans man dog för sex år sedan trodde jag att jag själv skulle dö av sorg. Man klarar uppenbart mer än man tror.

Nu är de båda borta. Mina älskade vänner, och jag deras "Lillan" vet inte hur man orkar kämpa sig igenom en sådan här sorg.

När man är 95 år är det så klart dags på något vis att gå vidare, men det gör det inte lättare för oss som är kvar här på jorden.

På ett ögonblick spelades hela min barndom upp. Alla sommardagar i deras sommartorp i Småland när jag drack Vivans hemgjorda saft och åt de gudomliga kringlorna som bara hon kunde göra. Alla jular, alla fina presenter och alla midsommrar. Livet passerade revy på ett ögonblick och nu när barnen är nattade och jag har samlat mig lite är jag tacksam över att hon fick somna in fint inatt med sina barn vid sin sida. Och jag tänker att hon är hos sin älskade make nu och stjärnhimlen har fått ytterligare en stark stjärna som lyser på oss.

Idag, mitt i sorgen är jag extra tacksam över mitt liv och min familj.

Dagen tillbringades i trädgården tillsammans med ungarna och älskade kusin D. En vacker dag som denna är det lite lättare att få ett besked som detta. Och kanske var det meningen att jag skulle visa Stefan och barnen deras sommartorp i Småland innan vi åkte hem igår, samma dag som hon valde att gå vidare. Livet är en vacker gåta.

Och när jag läser Stefans blogg idag om tankarna på en ny familjemedlem i vår familj så vet jag ju att när en stjärna slocknar tänds en ny. Det är en trygghet.

Älskade Vivan...vi ses igen och tack för alla fantastiska år!

Du är alltid älskad!

Lillan.

....på tiden då jag var en flicka så är jag idag så lycklig och tacksam att jag blev den jag är idag och att trots hur hemskt livet var i stunder så kan jag idag vara tacksam att jag fick uppleva sorgen, smärtan och längtan bort ifrån detta livet.

Det var vardag att skära sönder armarna, ha en dödslängtan och en stor svart klump i mitt hjärta. Något andra sjuka individer hade planterat in där.

Då trodde jag att det livet jag har idag bara var en dröm och inget jag någonsin skulle få uppleva. Idag vet jag, alla kan om de vill. Och som vuxen är det min skyldighet att kämpa för de idag trasiga själar som är där jag var, flickor som pojkar.

Att brottas med minnen från övergreppen kommer jag alltid att få göra. Men idag kan jag hantera dem och jag har förlåtit. Ingen mår bra av att hata. Även om det i stunder säkert skulle vara enklare.  Hat föder hat och ett hatfullt inre är det samma som att göra sin själ svart och sakta dör man själv.

Att brottas med min sexuella läggning var på sätt och vis också tufft även om mina föräldrar aldrig vände mig ryggen. Jag tänker på alla de som har haft föräldrar som har gjort just det. Vilket ärr sätter inte det i reltationen till sina föräldrar?

Ärren på armarna är borta tack vare laser och det är jag idag glad över även om jag aldrig skämdes. Det var då och nu är nu. Men det var aldrig vackert, så enkelt var det.

Jag insåg när jag tittade på Pinks video att det kunda ha handlat om mig. Och den är bra, löjligt bra! Och jag fortsätter min kamp för de svaga. Som blivade lärare känner jag att mina erfarenheter är en fördel i mitt arbete. Jag kan aldrig vara fördomsfull och jag vet hur det är, där på andra sidan.

Idag är jag en hel kvinna och en stolt sådan. Jag är stolt över vägen jag har vandrat och att jag har rest mig. Jag är stolt över att jag är en mamma som gör så gott jag kan och aldrig ger upp för mina barn, någonsin.

Jag är stolt över att jag vågade ta emot Stefans villkorslösa kärlek och jag är stolt över min väg mot läraryrket. Något jag vet att jag är bra på.

Åh vad vi är lyckliga som är en del av en fantastisk familj. Och den blir större och större. Min älskade syster och min fina bror fick ju tvillingar för en månad sedan och nu äntligen har vi gosat med dem. Eftermiddagen och kvällen har tillbringats i Lund. Det har pratats, burits på bebisar, jollrats och gosats. Jag är en lycklig tant-Fia. Och jag är så lycklig över att Z och A har fått två välskapta pojkar.

I sommar kommer lillebror E´s första barn. När han var med i Postkodmiljonären förra helgen var han stolt som en tupp när programledaren nämnde det kommande barnet. Ugefär så som vi andra känner.

Jag har två fina och fantastiska bröder♥