Sitter på jobb och kopplar av medans de två eleverna har egentid. Ikväll blir det bara jag och en av stjärnorna och vi ska ha en skön lördag med film och lördagsgodis. Ja för min del blir det ju soppa och vatten men va fasiken, sällskapet är finfint så det gör inget :)

Loggade in på msn för att läsa mina mail och såg att min älskling var inloggad. Sa hej och bad honom pussa på barnen som är hemma med honom idag.

Han satte på camen och vips såg jag två busande barn och deras pappa.

Han var och hälsade på och lekte lite med den nya xboxen tillsammans med barnen och Stefan.

Det är en känsla och något jag är så tacksam över. Att barnens pappa är en del i vårt liv och att vi allihopa fungerar så bra tillsammans. Vi ställer upp för varandra och vi vet alltid att när barnen inte är hos oss har de det bra hos den andra. Och att se barnens pappa och Stefan tillsammans är fortfarande en lite ovan känsla men den är definitivt behaglig.

Vi går på avslutningar och andra jippon som är för barnen tillsammans. På dotterns julavslutnng i kyrkan satt jag där på bänkraden med dem på vars en sida om mig. En del skickade långa blickar, jag tittade tillbaka och log!

Jag har kommit dit i  mitt liv då jag inte orkar lägga en massa negativ och arg energi på saker som faktiskt kan vara jättebra.

Barnens pappa och jag har rett ut vår relation, pratat om varför och hur saker kunde bli så fel. Och framförallt, jag har fått ett förlåt! Och för mig är det ett av de vackraste orden. Och när jag desstuom vet att det kommer från hjärtat och jag ser att personen har ändrat sig, ja då är jag inte sen att sträcka fram en hand. Vi har alltid ett band jag och barnens pappa och att springa livet ut och hysa agg mot varandra är total galenskap och vad får barnen för syn på livet då?! Något vi båda har hållt hårt på sedan den dagen jag gick är att ALDRIG prata illa om varandra inför barnen. Och det tänker vi hålla, oavsett hur gamla barnen är.

Föräldrar som pratar illa om varandra inför sina barn är pissråttor!

Så till barnens pappa och till min Stiffe!

Tack för att ni är så fina med barnen och för att ni kan umgås på ett avslappnat sätt. Vi har alla tre en sak gemensamt, vi älskar lillsessan och prinsen och vi gör alla allt för dem. Det är något som gör oss starka tillsamans.

Till barnens pappa vill jag säga TACK, för att du har växt på det viset du har gjort och för att du är den pappa du är till våra barn, en alldeles fantastisk pappa. Och tack för att du ser mig och den resan jag har gjort. Tack för att vi gick vidare.

Till Stiffe!

Tack för allt du gör med barnen, pussar, hämtar och lämnar på dagis, lagar mat, spelar xbox, ritar, pratar, filosoferar, har snöbollskrig, åker pulka och tröstar när det behövs. Du är den bästa extrapappa de någonsin kunde få och ni är så vackra tillsammans.

Dagens låt är från den fantastiksa filmen "P.S I love you" som vi såg häromkvällen. En film som fick oss  att skratta och gråta om vartannat.

En film om kärlek just så passionerad som vår. Och samtidigt en tankeställare då Stefan faktiskt är sjuk och jag mest hela tiden är orolig för honom.

Familjen is the shit!!

Äntligen är det fredag! Prinsen och Prinsessan kommer hem idag.

Efter en veckas gos hos sin pappa är det dax för mys och gos hos mig och Stefan.

Inget är som när man hämtar ungarna på fredagen, att se deras lyckliga ögon och deras glada fnitter. Efter en vecka utan varandra har vi hunnit sakna varandra en hel del.

Äntligen är det en vecka med mys runt matbordet på morgonen, skolbuss, dagislämnande, hämtande på fritids och dagis...något vi alltid gör tillsammans jag och Stefan. Vi är de enda som kommer två stycken på både på morgon och kväll men vi tycker att det är så mysigt så vi vill inte vara utan det.

En vecka med Bolibompa, Karlsson på taket, legobyggande, bus med hundarna, Doris och Knäckebröderna,  goda middagar vid det stora matbordet och levande ljus, kickboxning tisdagar och torsdagar där barnen följer med och busar av sig och har blivit lite av klubbens maskotar, godnattstunden med alla pussar och kramar och de obligatoriska sagorna.

Det är intensiva dagar och det är ganska skönt att sjunka ner i soffan när älsklingarna har gått och lagt sig. Lillebror halv åtta och sessan klockan åtta.

Både jag och Stefan tycker veckorna går för fort och vi tycker båda att fredagen de ska lämnas på är tung och trist.

Men vi njuter av vår lediga vecka och hinner med saker hemma och ett och annat bus.

Livet är härligt!

Busungar is the shit!!

Hundar är något alldeles fantastiskt. Jag fick tre på köpet när jag blev tillsammans med Stefan och är idag matte till fyra hundar.

Min älskade Nelly bor i småland hos mina föräldrar på deras gård ute i skogen och lever lyxliv.

Jag anser att vi har iaf en hund för mycket. Jag har många gånger undrat varför man skaffar tre hundar när man från början inte hade den tiden de behövde. Nu är det som det är och under mina två år har jag lyckats få ganska bra fason på vilddjuren som jag ryktesvis fått höra sällan har varit riktigt uppfostrade.

I mitt hem får hundarna på inga villkor vistas på borden och ska de vara i soffan är det när vi säger att det är okej. Sängen är totalt förbjudet att vara i.

Sakta men säkert börjar Flisan, Totte och Penny bli som hundar ska vara :)

Vi var hos kära Malin med familj och käkade god middag för ett par veckor sen och då fick vi tillfälle att gosa med Blixten, Totte och Pennys valp. En ståtlig pojke med mycket bus i sig. Han har det så bra på gården med sin kompis Turbo, barnen, hästen och med fina Malin och hennes man.

Morgonpromenaden med hundarna var så där underbart vacker och kall. Snön knarrade under fötterna och kylan bet i mina kinder. Men det gjorde inte så mycket. Jag log mest hela promenaden, jag har ju en del att le åt just nu♥♥

Ikväll är det kickboxning igen. Ingen är gladare än jag att juluppehållet är slut. En och en halv timma tufft pass. Jag älskar uppvärmingen som är tuff som på elitnivå. Jag älskar sparringen. Jag älskar hopprepsträningen. Jag älskar de 100 situpsen jag gör och de 100 armhävningarna. Jag älskar adrenalinet, jag älskar kicken, jag älskar att jag är så förbannat bra på det och blir bättre hela tiden. Tack till mig själv och till min kära tränare C. TACK för att du såg potensialen i mig!!

Aldrig har det varit så roligt att träna tre gånger i veckan som det är nu!

Det blir i vanlig ordning kaffe hos älskade Camilla innan träningen. Själv dricker jag nog mitt isvatten och ler åt de snart 9 kilona som har försvunnit på 13 dagar. Hejja mig!!

Kärlek is the shit♥♥♥

....är när Stefan spelar Rock n roll. Han diggar, dansar, sjunger och ler med hela ansiktet. Jag har två enormt musikaliska barn och lillprinsen sjunger klockrent även till musik han aldrig tidigare har hört. Vi är helt förstummade i stunder här hemma. Lägger in ev av Stefan och prinsens favoriter idag :)

Barnen är hos sin pappa den här veckan. Det är tomt här hemma med samtidigt hinns det med en hel del och jag har lärt mig att uppskatta de veckorna.

Barnen har det alldeles fantastiskt hos sin pappa och den här veckan kör skola och dagis igång igen och det vet jag att de har längtat efter.

Lillsessan är lite fundersam över det här med skolan. Ska det inte bli svårare än så här undrar hon ofta. Hon ligger kunskapsmässigt före barnen som är 7 år i sin klass och trots svårare läsläxor och matteläxor så undrar hon när hon ska behöva tänka lite extra inför uppgifterna.

Men det är en ödmjuk flicka som när hon är klar hjälper de andra barnen i klassen. Tack och lov säger jag och är glad att hennes kunskap inte har stigit henne över huvudet så hon blir mallig. Men vi får ofta höra av läraren att det är en av de snällaste elever hon har haft och att hon hela tiden ger sessan extra uppgifter så hon inte tröttnar på skolan för att den är för lätt.

Nu ska jag städa ut det sista av julen och idag kommer de nyinköpta lamporna till fönsterna upp. Nya blommor tänker jag åka och köpa hos min grossit, tror jag köper en låda vita Orkideer och ett par murgrönor.

Idag är det dag 11 på påsarna och nu är jag 7 kilo lättare, dvs 47 kilo lättare än i mars förra året!

Kärlek är absolut the shit♥♥♥

Idag var fru Bodström på upprop. Märklig känsla det där att sitta där i skolbänken igen. Fast samtidigt fantastisk kul. Om ett par dagar dimper böckerna ner från Adlibris och jag är som ett barn som väntar på tomten.......vill ha dem NU!

Dagens bilder får bli på när ungarna och Stefan hade snöbollskrig häromdagen och på julklappen från älskade Zara, en finfin Buddha som fick sin plats på sekretären jag gjorde i nian. Och så samlade jag lite vita saker på Stefans mörka byrå som ska få ett lyft med vit färg om ett par dagar. Brunt är fult! Vitt, vitt, vitt och åter vitt, det är finfint det.

Nu ska jag ner och ta dagens sista soppa. Och sen blir det filmkväll med min darling♥♥♥

Till min älskade Stiffe!

Du är bäst!

Din Anjovis!

I våras tog jag tag i den sista pusselbiten i mitt liv som inte satt riktigt där den skulle, min kropp.

Jag gick ren kur med CambridgeKuren i 12 veckor och tappade  40 kilo. Efter tre månader utan att äta mat och bara dricka soppor valde jag att se till att hålla vikten men inte kämpa med att gå ner mer på ett tag. För mig har det inte varit några problem. Så när jag ställde mig på vågen för nio dagar sedan stod den på samma som när jag klev av den i juli.

Nu är jag inne på dag nio av samma kur och jag har hittils tappt 6 kilo. Ska ta de sista 15 kilona nu och för mig är det verkligen inget problem. Jag lagar mat till familjen, sitter tillsammans med dem när de äter och äter själv min soppa samtidigt. Givetvis ser all mat extra god ut och jag kan gå omkring och bli sugen, men det är mentalt och inte bundet till hunger.

För mig är detta som med mycket annat i livet. Antigen gör man något åt saken, eller så låter man bli. Man gör det inte "nästan", eller " lite".

Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att om man inte är i fas med sig själv är det svårt att göra något åt det i livet som man inte är helt nöjd med.

Jag är så innerligt tacksam över mitt liv och jag lever i ett lyckorus av glädje och jag har allt det där jag bara har fantiserat om.

De gånger jag stöter på något som gör mig ledsen eller arg tar jag tag i det direkt och lägger det sedan bakom mig. Energitjuvar är inte välkomna i mitt liv och jag är lycklig över att ha hittat mig själv.

Idag vet jag att jag är en bra kvinna, en bra vän, fru, älskarinna, partner, mamma, sångerska, dotter och arbetskamrat. Saker jag ibland har ifrågasatt.

Att vara i balans med sig själv och universum är att ha hittat hem.

Nu ska fru Bodström ta tag i dagen.

Det ska tvättas i nya tvättstugan....

TACK ÄLSKLING! Jag har äntligen en lantlig, shabby tvättstuga där tom tvättmedlet och sköjmedlet har fina burkar och flaskor♥♥♥

Ikväll ska det tränas kickboxning och efter det ska vi hem till barnen och deras pappa en sväng. Han har lagt över alla videboanden vi har filmat på lillessan och lillprinsen sen de var nyfödda på dator. Så nu ska vi hem och lägga över det på vår externa hårddisk och sen njuta av 16 timmar kärlek!

Har jag tur hinner vi möblera lite där nere där vi har en nymålad vägg och där tavlan på Stefans två barn som Jonny har ritat ska hängas upp tillsammans med andra fina bilder på vår familj.

Kärlek is the shit!

...ögonblicket, det som värmde hela min själ och som får mig att rysa av välbehag och gråta av lycka varje gång jag tänker på det.

När jag står där minuterna innan klockorna ringer och håller min älskade Zara i handen, min tärna.

Vaktmästaren tittar på mig och ler och frågar om jag är redo.....för nu är det min stund. Jag ler, tar ett hårdare tag om Zaras hand om nickar. Jag har aldrig varit mer redo i hela mitt liv.

Klockorna ringer och när dörrarna öppnas spelar kantorn "Anthem" ur Chess på den mäktiga orgeln. Jag står kvar, njuter, ler, ser min vackra man där framme och ser hur lycklig han är.

Alla våra fina vänner och släktingar ställer sig upp och jag väljer att stå kvar en kort stund till för att njuta av ögonblicket.

Vägen fram till Stefan är ett lyckorus. Jag ser alla vi älskar och jag vill omfamna dem där och då. Jag ser mina två älskade ungar i första bänkraden, så fina, så glada och så förväntansfulla.

Halvvägs möter Stefan mig och Zara och hon lämar över mig till min älskade och där och då står tiden stilla.

Vi går fram till altaret och njuter av den fantastiska musiken och vi ler, fnissar, gosar och är båda så fantastiskt lyckliga.

Hela vår vigsel var vacker och planerad helt av oss. Psalmerna, Lasses som sjöng den hemliga låten, Fotografiet på Stefans pappa Leffe framme vid altaret och ljuset prästen tände för honom, Zara och Mats dikt till oss, ögonblicket när vi säger ja till varandra, alla tårar, alla skratt, "The imperial march"  som vi valt som utgångsmusik från Starwars filmerna, även denna på orgel, riskastandet när vi kommer ut till alla våra vänner, kramarna, pussarna, fotograferandet, festen, valsen, middagen, talen, kyssarna, tårarna, barnen, blommorna.....

Vår vackraste dag någonsin. Alla andra dagar är bleka i jämförelse.

Jag är en lyckligt lottad kvinna!

Jag lever min dröm!

Och jag är så glad för att Jonny och hans fina kvinna och livskmarat bjöd in sig själv på kaffe igår och hade kanelbullar med sig...till alla som äter ;) Själv mumsade jag på ett glas vatten och njöt av mina 4 kilo som har försvunnit denna veckan. Ni är fantastiskt fina och vi älskar er massor. Och barnen är så förtjusta i er.

Nu ska jag beställa de sista böckerna inför skolstarten på måndag och sen måla en vägg....vit så klart!

Amor Vincit Omnia

....kan gå så oerhört snabbt.

Fick idag veta att min mormor ligger inlagd och någonstans har beslutat sig för att hon inte vill leva mer. Hon har haft 95 fina år och hon har varit en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Jag har varit hennes enda barnbarn, ständigt bortskämd och älskad.

I julas fick jag och stefan ett antal tusen i julklapp av henne och i ett kuvert hade hon samlat ihop allt julpyssel hon och jag gjorde när jag var liten.

"Det ska Ann-Sofie ha nu" hade hon sagt till min mamma. Där och då på julafton insåg jag att hon har bestämt sig. Hon är trött på att ha ont, lida och inte orka mer. Och när jag idag fick veta att hon är inlagd kom sorgen men samtidigt en lättnad. Nu verkar det som det är dax, kanske inte inom de närmsta dagarna och veckorna men nu har min mormor levt färdigt.

Hon äter inte som hon ska och håller sakta på att tyna bort för oss.

Hon avskyr sjukhus och vill absolut inte in på något hem. Jag är den enda som kommer strida för min mormor där. Är man 95 år har man rätt att välja när man vill dö, var och hur.

Det slog mig när jag satt här och tänkte på hur skört livet är att min älskade Stefan har varit sjuk, mycket sjuk. Det kunde gått riktigt illa och jag är så tacksam att läkarna gjorde alla undersökningar på honom och snabbt kunde konstatera att hans ena propp var på väg upp i hjärtat.

Varje vecka lämnar han blodprov, varje dag äter han sina tabletter. Varje dag är en gåva för oss.

Det är en gåva att få vara Stefans fru och livskamrat. Det är en gåva att få se honom med mina barn. Busa, gosa och vara alldeles underbar med dem.

Vi står vid hans sida hela tiden, de bra dagarna och de tunga dagarna när han blir påminnd lite extra om att han inte är frisk.

Om något händer Stefan står vi där vid hans sida. Var resten av familjen är då vet jag inte men de verkar inte bry sig nämndvärt om att den mest fantastiska mannen i världen faktiskt är mer sjuk än de har tagit reda på.

Livet är skört och när man minst anar det är de man älskar mest borta och det förändras inte för att man i efterhand kommer på att man kanske borde ha sagt och gjort på ett annat vis.

Just därför tar vi tillvara på varje dag och somnar alltid tätt intill, lyckiga över att ha varandra. Oavsett vad som händer så har vi varandra och våra två busungar.

Nu ska fru Bodström leka lite med sin man innan barnen ska hämtas.

Det utlovas gryta ikväll till dem som äter. Själv tar jag de sista kilona med påsar och går som i våras ren kur.

Tappar mina 2,5 till 3 kilo i veckan och det betyder att jag inte har så överdirvet lång tid kvar.

Att jag dessutom på ett halvår inte gått upp något visar på vilja och att vanorna är ändrade. Livet är för underbart för att inte må underbart :)

La vita é bella!!