malin

31 januari 2009 08:07

så fint de är önska jag var nerpackad i en väska. hoppas ni får de bra där nere och kan slappna av de behöver ni. många kramar

Ville

31 januari 2009 09:34

Min familj har inte heller varit på semester på sjutton år... alla har inte de ekonomiska förutsättningarna att göra sådant... tittar på era bilder och drömmer med...

Camilla

2 februari 2009 00:29

Det ser helt underbart ut och jag tvivlar inte en sekund på att ni kommer få det toppen. 17år utan sem.... wow... Jag är en väldigt lyckligt lottad person. Jag är uppvuxen med minst 2 utlandsresor per år och minst 2 resor inom Sverige per år. Sen jag blev vuxen så har det blivit mer utlandsresor. Jag tror inte det bara har med ekonomi att göra utan även prioriteringar.
Jag prioriterar att leva helt enkelt. :-)
Kramisar Camilla

Ville

2 februari 2009 10:32

Allt kan inte prioriteras... då måste man ha något som går att välja bort! Vi är ganska många som nätt och jämt klarar att ro runt vardagen och som får nöja oss med små utsvävningar om några alls. Lycklig kan ju den vara som inte ens kan förstå att det är så, då har man ju aldrig behövt uppleva det. Alla är inte födda med samma förutsättningar! Min tid kommer, men jag är inte där än. Har andra saker som berikar min tillvaro dock och har uppnått mycket annat som andra kansek inte fått möjlighet att göra. Ha det bra på er resa!

Ann-Sofie

2 februari 2009 15:32

Får väl klämma in ett par ord här...
Camilla är och det vet jag en jordnära människa som inte tar något för givet. Hon tillägger dessutom att hon är lyckligt lottad.
Själv har jag växt upp på ungefär samma sätt men det har aldrig inneburit att jag mycket väl kan förstå känslan av att inte ha tillgång till det livet jag har levt.
Däremot har jag uppfostrats till att ALDRIG ta något för givet och jag har alltid varit enormt tacksam.
Vad gäller Stefans 17 år utan semester har det nog inte alltid handlat om att det inte har funnits pengar. Men pengarna försvann på diverse flaskor med alkoholhaltigt innehåll och han hade ingen position där han kunde bestämma.
Idag är han en fri man och han är ENORMT tacksam över den stundande resan som både han och stora sonen dagdrömmer om lite nu och då.
Jag vet inte hur det är att vara fattig, men jag saknar inte medkänsla för de som är det.

"den stora dottern"

2 februari 2009 20:40

Ni har så många gånger spydigt påstått att jag sitter och läser denna bloggen, och också bett mig att läsa noggrant. Nu har jag gjort det.
Vill bara säga en sak som är väldigt viktig! Trots alla diskussioner jag har med pappa, så blandar jag ALDRIG in dig annsofie, ALDRIG! Men nu måste jag säga att jag tycker det är himla märkligt att du kan tala om vart pengarna i vårt hushåll gick flera år innan du ens hade promenerat in i bilden!
antar att det nu kommer bli en massa bråk kring denna kommentar, men jag har inte sagt något fel =) tack och hej/ Linn

Ann-Sofie

2 februari 2009 23:04

Till stora dotter, Linn.
Var pengarna gick finns det mer än en som har berättat, bla din pappa och fler i er närhet.
Fakta inget skitprat, två skilda saker.
Annars ett klokt inlägg av dig.

he he he...

3 februari 2009 09:32

Det handlar ju inte bara om var pengarna går, de måste komma in också, något din "långa älskling" inte varit så delaktig i, har bott nära familjen under ett antal år och vet väldigt väl vem som stod för ansvarstagande och inkomst!!! De alkoholhaltiga dryckerna du beskriver var en mkt liten del av deras annars långa liv tillsammans! Jag har idag inte kontakt med någon av dem, men vet en hel del saker som du aldrig beskriver i din blogg, bl a om hur saker fungerat efter deras separation. Har nämligen visat sig att du och jag Ann-Sofie, har en del gemensamma bekanta i vårt förflutna! kanske något jag ska börja blogga om...?

Ann-Sofie

3 februari 2009 18:36

Kära he he he.
Ja snälla blogga om våra gemensamma bekanta...snälla. Jag ser fram emot den bloggen.
Och vad gäller Stefan och förra fruns tidigare liv så hör jag vad gemensamma vänner säger och framförallt vad de två männen jag lever med säger. De var om något mitt i det. Minns du?
Så, hur som haver. Ser fram emot en blogg om gemensamma bekanta.
Lycka till.